Det första man känner är förstås värmen. Det gör man ungefär samtidigt som man inser att man faktiskt överlevt. Efter det kommer dofterna. Eldrök, söta blommor och soltorkad tång.

Sen åker man genom tomma mörka gator medan tankarna snurrar runt. Intrycken sköljer över en, det är en mental kallsup. Hela tiden klibbar skjortan mot ryggen medan bilen studsar mot en ojämn väg.

Man somnar och sover tungt. Det är alldeles tyst och mörkt utanför fönstret. Fortfarande har man inte insett att man faktiskt är i Afrika.

När man vaknar är klockan nästan tolv och solen står högt.

Man kastas runt mellan mer intryck, dofter och smaker. Man äter världens godaste mango samtidigt som man tänker på magsjuka. Sen somnar man återigen utmattad i svala lakan. Men det sista man gör innan man somnar är att vända sig och titta på dig där du ligger. Det är fortfarande svindlande.

Sen somnar man och när man vaknar har man fortfarande inte insett att man faktiskt är i Afrika.

Nästa dag åker man till fiskmarknaden. Man blir överfallen av tusen män med fiskar och skaldjur i händerna. Doften är mättad av rutten fisk.

Överallt kaklade bord med glansigt fiskslem och surrande flugor. Ingen kyla någonstans. Man får svårt att andas.

En man som enligt visitkortet heter Mr Star visar runt. Han bjuder på soltorkade räkor. Man tackar nej men är rädd för att man förolämpar honom. Överallt är människor i tyger. Överallt pratas det. Doften tränger in genom porerna. Solen rakt ovanför. Från Indiska Oceanen blåser en svag bris som för med sig en doft av torkad tång som då och då tar sig genom doften av rutten fisk.

På väg hem blir man stoppad av polisen som ger chauffören böter för en trasig vindruta.

Längsmed stranden på Ocean Beach ligger fem människor i skuggan av en stor poppel. Det är mycket vackert. På andra sidan gatan ligger presidentens hus. 
Bilen hoppar fram på den ojämna vägen. 
Intrycken får huvudet att snurra runt runt.

Fortfarande har man inte insett att man faktiskt är i Afrika.

Man vaknar en morgon i slutet av februari och längtar efter sommaren.

Det är inget speciellt med det. Det är mer en förutsättning än någonting annat. Utan minnet av sommaren vore vintern förstås outhärdlig.

Och tvärtom.

Det är som det är med årstiderna.

Ute faller ett tätt vitt snöfall. Man ser hur kristallerna virvlar tyngdlöst och liksom inte får fäste alls.

Man ligger där och en tanke blir till nästa och snart har man trasslat in sig helt. Som om bilderna bara betingar nya.

Någon skrev att människan kämpar en hopplös kamp mot världen genom att insistera på att det finns en tid som är avpassad efter henne. Precis så känns det när man vaknar en morgon i slutet av februari och tänker på sommaren.

Man minns hur det känns när grusvägen övergår i torrt gräs mot fotsulorna. Man minns hur det känns att vandra längs sjätte avenyn i stekande hetta och plötsligt vika in i en sval luftkonditionerad affär. Man minns känslan av ljuset som aldrig riktigt försvinner. Man minns nattens svalka som kommer med myggen och man kan andas igen. Man minns det kluvna vattnets svalka. Man minns hur hela stan liksom ligger stilla och vibrerar. Man minns dofterna.

Så efter ett tag går man upp och tittar ut över snötäckta plåttak och tänker att snart, snart så.

Och samtidigt som man framkallar de där känslorna tänker man att man aldrig kommer ifrån det där med årstiderna.

Att minnas känslan av en årstid är det mest melankoliska som finns. Att ständigt bära med sig den totala metamorfosen.

Tanken är alltför stor för att man ska kunna handskas med den.

Eller som Pär Rådström skrev:

Hon satt där på sin veranda och såg ut över sin barndoms somrar. Hon frös litet grand.

En förmiddag i mitten av januari försvinner du invirad i ett vitt lakan ut i köket. Ljudet från porslin som löst slår mot varandra följs av vattnet som spolar ned i diskhon. 
Sängen är fortfarande alldeles varm, som om din kropp fortfarande låg kvar.

Det är mulet och himlen saknar konturer.

Snön är tillbaka. Vattendroppar studsar monotont mot balkongräcket. Vinterdagarna försvinner in i varandra, några korta timmar av ljus försvinner in i ett kompakt mörker.

Det är något med årstiderna. Eller, det är inte årstiderna i sig utan gliporna mellan dem. Skiftningarna. Ett särskilt ljus man glömt bort, en doft, ett droppande ljud av tö, en fågel, en värmande sol, en dammande gata, ett sus i träden, en atmosfär man känner så väl, men som man inte ägnat en tanke åt på flera månader.

I gliporna ryms en känsla av rädsla och av lättnad på en och samma gång. Var det Henry Miller som sa att tiden alltid dör och i samma ögonblick föds på nytt? Jag försöker erinra mig var jag har läst det men bilden förblir suddig och oklar. Förmodligen tillmäter vi minnet alltför stort källvärde.

Plötsligt är det är sommar och du skrattar.

I bakgrunden gnistrar vattenytan mot de röda klipporna. Solen ska snart gå ned. Det är nu myggen kommer. Himlen skiner rosa mot horisonten. Om man lutar sig bakåt ser man svalorna cirkla runt högt däruppe.

Vi tog bilen och körde utan mål. Letade oss genom underliga stugområden tills vi hittade en stig ut till havet.

Det är precis i början av något. Vi vet det. Närheten och nyfikenheten bildar en hinna mellan oss som ingen annan kan ta sig igenom.

Några ensamma måsar hörs dovt bortifrån viken. Trots att havet är kallt är det fortfarande varmt i luften.

Vi sitter där medan solen sakta går ned och ingen av oss har någon aning om vad som händer någon annanstans. Ingen bryr sig. Precis som det ska vara. Det är en lek och det är på största allvar. Precis så är det där på klipporna när vi speglar oss i varandra.

Jag skriver ned det och det blir till ett minne. Känslan är svindlande. Det hände ju nyss.

Men redan är det någonting annat. Transformationen är det som består, metamorfosen från händelse till fiktion. Hela tiden är det glipan, mellanrummet som är det väsentliga.

Jag fylls av en sådan enorm känsla att jag inte vet vad jag ska göra med den. Det går inte att skriva om det utan att låta pompös, allt blir till tomma ord. Det blir fånigt.

Jag tänker på den där kvällen på perrongen, tänker på alla andra tusentals ögonblick. Orden räcker inte till.

Jag tittar på dig när du kommer tillbaka med kaffekopparna. Fortfarande insvept i det vita lakanet. Ser det där i ditt ansikte som jag aldrig kommer att förstå. Det där som jag aldrig kan få nog av.

Jag tänker att du är den viktigaste människan i mitt trettioåriga liv.

Förmodligen borde jag säga något.

Men jag vet bara inte vad.

Jag vet inte om jag berättat den här historien förut.

Jag minns inte så noga längre.

Jag börjar bli till åren som man säger.

Man säger så mycket.

Det är höstdagjämning och alldeles för varmt för årstiden. Vinden som blåser är full av förhoppningar och framtidstro. Den känns inte alls som en höstvind. Det är alltid problematiskt när vinden som blåser inte passar in i årstiden. Man kan njuta för stunden men vet att den snart visar sitt rätta ansikte. Och då gör det ont.

Från och med nu blir nätterna längre än dagarna. Från och med nu är det slut på sommaren. För att fira att man äntligen kan andas och vira in sig i en halsduk sätter jag mig på pendeltåget. Vi har alla våra sätt att möta årstiderna.

Solen skiner lågt över höghusen. Utanför mataffären sitter några ungdomar. Ingenting har förändrats. Ingenting är sig likt.

Jag minns det jag vill minnas för jag har älskat lögnen.

Vi har alla våra egna återvändanden.

Pizzerian där jag arbetade i högstadiet har bytt namn och blivit en kolgrill. Grillkiosken ligger kvar. Kebabtallriken är bara lite dyrare.

Husen som var nybyggda för femton år sedan ser förfallna ut. Man kan fråga sig om det verkligen bor folk här.

Den gamla bion är inte riven. Men fasaden har putsats. Varken mer eller mindre. Men utanpå finns ingen information om vad som nu ryms därinne.

Kiosken där man kunde köpa cola i femtiocentiliters burkar har blivit bostäder. Vägen har blivit bredare. Allting har förändrats, linjerna har dragits om. Ändå är allting precis likadant. Så måste det förstås vara när man är mitt i ett återvändande.

Snart har jag promenerat hela vägen ut i skogen. Det tar knappt trettio minuter. Hela tiden skiner solen från en blå himmel. Jag har för mycket kläder på mig och pannan glänser av svett.

Här finns det jag kommer ifrån. Det är förstås inte sant. Men just där känns det precis så.

Inget kommer någonsin att förändra det. Hur många nya lägenheter jag än köper, hur många nya städer jag än flyttar till, hur långt bort jag än är.

Jag romantiserar fast jag vet att det är fel.

Det kunde vara precis varsomhelst.

Men det blev här.

Ett vanligt villaområde lite för långt ut i skogen. Men skogen finns inte kvar längre. Där den en gång fanns ligger nu hus som inte ens kan anses nybyggda längre. Mitt egna berg finns inte längre kvar. Familjen som bodde i det vita huset på Mossbergavägen 6 finns inte längre. Jag finns knappt kvar. Existerar endast som hologram. Någonstans i mitten av dammiga minnesbilder.

Stigen in i skogen där Erik ramlade och slog upp pannan finns inte längre.

Huset vi bodde i är ommålat men står fortfarande kvar. Allt är annorlunda. Vägen som förut endast inhyste tre hus, kanske fyra om man räknar med Stor-Eriks, har förvandlats. Utvecklats kanske. Stor-Eriks hus är rivet nu. Han är död sedan länge. Han kommer aldrig mer att bjuda in småbarn på karameller inlindande i vitt skrynkligt papper. Kanske är det lika bra.

Jag passerar ängen där luftballongerna landade. Där står radhuslängor kors och tvärs. Det känns ingenting.

En gravid tonåring skjuter en barnvagn framför sig på trottoaren. En bil med tonade rutor passerar. Det luktar damm och mopedavgaser. Allt är precis som förr.

Fortfarande känns det ingenting.

Känslan av vår ligger fortfarande kvar i vinden. Kanske är det därför jag minns saker. Vårvindarna är så förrädiska.

Kojan uppe på berget, vardagseftermiddagarna ensam hemma, bilarna på garageuppfarten. Garageväggen med märken efter puckarna jag sköt, taket jag hoppade från, träden där hängmattan hängde, altanen med busken jag gömde mig i, gräsmattan där vi byggde snökojor om vintern. De finska grannarna som ständigt hördes gräla genom den öppna balkongdörren.

Däruppe låg vi på berget och sköt luftpistol när några ungar kom gåendes på gatan. Den fegaste av dem ropade något elakt. Jag hade inget val. Klart jag sköt. Tyvärr träffade jag bara soptunnan i metall. De blev förstås rädda och försvann. Men kom snart tillbaka med någons storebror och sparkade sönder brevlådan och välte soptunnan.

Jag minns det nu.

Det var nog längesen. Jag tycker allting verkar så längesen. Men så kan det väl ändå inte vara. Inte är det väl så länge sen som vi låg där på berget.

Jag står utanför huset jag växte upp i medan en gammal gnällig kärring passerar mig på gatan. Det vet jag förstås ingenting om. Snart är jag som en gammal gnällig kärring själv. Jag ser fram emot det, men det kommer inte att göra mig omtyckt. Och det är ju det jag vill vara. Jag vill vara omtyckt. Inte omhändertagen.

Det är nu eftermiddag. Skymningen börjar komma när jag promenerar tillbaka.

Jag har gått här så många gånger. Men det här är sista gången.

Inget av det som en gång fanns här, finns kvar. Likt en årstid har det smält bort och existerar endast som en känsla, en känsla av någon form av patetiskt ursprung.

Jag promenerar hemåt tomhänt. Jag har inte fångat något som jag bär med mig tillbaka. Men det är väl precis så det ska vara.

Man går tomhänt och man kommer hem tomhänt. 

Det är en mycket varm högsommarmorgon i juli. Det har inte regnat på natten. Ändå ångar berget och skrevorna är dränkta av fukt. Färgerna har fördjupats.

Nedanför verandan ligger skogen ännu i morgonskugga. Täta blad och gröna ormbunkar torkar snabbt i värmen. Gäspande vecklar skogen ut sig igen.

Berget är redan hett under fötterna.

Det dagas men för oss är det fortfarande dagen innan.

Tiden har stannat och ingen annan är vaken.

Det luktar torrt av gräs och trä. Fåglarna tystnar aldrig.

Om man sträcker på sig kan man se att havet är blankt som olja. Inte en krusning i sikte.

Det är sista natten på ön. Det är ett avsked men egentligen är det något helt annat.

Det är ett ögonblick som fortsätter. Redan innan det passerat vet jag att jag kommer minnas det. Känslan är obeskrivbar. Möjligen hade Erik Lindegren klarat av det. Men inte jag.

Istället radar jag upp intryck.

Vi sitter på verandan och ser trädens grenar svikta som trampoliner när morgonbrisen suger tag i bladen. Vi sitter där och ser en ny dag samtidigt som vi sitter där och minns. Vi minns innan det skett.

Vad nu det betyder.

Förmodligen, om vi förmådde betrakta minnena kallblodigt, skulle de flaga av som ormskinn. Det är inte mer än så. Som vitflagande hud eller skrapsår om sommaren. 

Två dagar senare ska jag komma att vakna upp ur en dröm där du är med.

Drömmen är påtaglig och insikten förvånar mig.  

Plötsligt vill jag inte vakna upp ensam.

Jag vaknar till gryningsdofterna: syren, gräs och våt jord.

Fönstret mot gården står öppet och det är redan varmt. Trots att det fortfarande bara är juni kommer det snart att vara sådär klibbigt varmt som det annars bara brukar bli först i juli.

Solljuset faller in mot det vita bordet nästan lika mättat som förr. Men inte lika gult.

Allt är dolt bakom någonting annat.

I björken sitter en skata och kraxar likt en motor som aldrig kommer att starta.

Det är precis en sådan strålande midsommarafton som alla vill ha.

Barndomens midsommaraftnar var mest tång och jordgubbar. Idag är det mest en bra dag att försvinna på.

Jag ligger i sängen och önskar att jag verkligen kunde känna lukten av rutten tång, istället för att bara minnas den.

Så många minnesbilder är sammanfogningar av flera händelser. Kanske är det ett sätt att hushålla med utrymmet. Att spara likartade känslor inom samma bilder.

Det är enormt.

För en stund sedan låg du bredvid mig i sängen och tittade på bilder.

Mina föräldrar är unga och vackra och fortfarande gifta. Det är fullkomligt ofattbart att det existerade en familj utan mig. Likt en gata utan slut.

Jag har sett bilderna förr, minns bilderna från någon annan gång. Jag existerade inte när de togs, ändå minns jag dem. Känner instinktiva reaktioner när jag ser en bild på min bror som håller mig i famnen. Bilderna är dörrar in till nya minnevärldar. Jag minns saker jag egentligen inte alls minns.

Ser mig själv i minnesbilderna.

Alltså är de falska.

Man ska inte se sig själv i en minnesbild.

Varför väljer jag dessa konstruktioner? Det måste finnas en poäng med det. Inser att jag minns samma minne på olika sätt under olika skeenden i livet.

Den där gränden i Gamla Stan. Med de feta snöflingorna. Det slår mig plötsligt att jag inte alls kysste S den gången. Jag borde gjort det. Men gjorde det aldrig. Däremot skrev jag några år senare att jag gjorde det. Därför har jag börjat tro att det är sant.

Jag skriver om mitt liv, mitt förflutna. Höjden av att leva i ett nu. Att konstruera sig själv i just det ögonblicket. Skapa sitt förflutna i nuet, för att sedan omedelbart låta det upplösas igen. Jag förvandlar mitt förflutna till historian om mig själv.

Jag är sju år gammal någonstans i fjällen. Snöfallet har tilltagit och nästan ingen är kvar i skidbacken. Ensam tar jag sats ända från toppen. Precis innan hoppet skär skidan ut och jag faller.

Minns ingen smärta. Bara att armen kändes konstig. Bortdomnad.

Jag hade en lila overall med svarta detaljer. Snön knakade under plastpjäxorna där jag gick krampaktigt hållandes i armen.

Snart sitter jag vid ett träbord i en cafeteria. Det luktar stekt ägg och varm choklad. En ung okänd kvinna pratar snällt.

Hon tar fram en sax med gult handtag. För in ena bladet under ärmen på overallen.  

Känslan av den kalla saxen mot den heta handleden är omvälvande.

Varenda detalj i bilden är tydlig. Ju mer jag tänker på det inser jag att den gula saxen egentligen fanns hemma i barndomsköket. Det var den mamma klippte mig med. Nu har den hamnat här. Ändå är inte känslan av den kalla metallen mot den heta huden falsk.

Senare i bilen mellan två sjukhus ber jag mamma berätta om när hon var liten. Alldeles tydlig är bilden. Handleden fixerad. En blå van. Mörkret alldeles kompakt utanför. Snövallarna. Ibland enstaka elljus som rasslade förbi. Det gör inte ont men förmodligen är jag rädd. Därför ber jag mamma berätta historier från när hon var liten. Hennes minnesbilder skänker mig just då en enorm trygghet.

Men barndomen är inte kronologisk.

Bilderna flimrar som på en trasig tv. En annan minnesbild dyker upp. En som jag ständigt återkommer till.

Solen faller in genom balkongfönstret. Det är bara ett blekt februariljus. Katten ligger på rygg medan dammprickar svävar i solljuset.

Pendylen tickar men trots det står tiden still. Bilden har etsat sig fast, bränt sig kvar likt gummi mot asfalt. Rummet badar i ett ljus som omöjligen är verkligt. Inga bilar står på garageuppfarten. Ingen finns här utom jag. En svag doft av bränt bröd och kaffe ligger kvar i rummet, kvarglömd från frukosten.

Går fram till pianot och slår ned en tangent. Jag vet inte hur man gör. Men att gå fram till pianot och slå ned en tangent, det är precis sådant man gör när tiden står still.

Den här bilden finns i så många minnen. Känslan av den outnyttjade dagen, känslan av att ingenting är omöjligt, känslan av en barndom innan allt föll sönder.

Alla lukter är förstärkta, alla färger mättade. En lakun i minnet som barndomen aldrig vågat fylla ut.

Det som sedan hände var förstås inte att allt gick sönder. Det är en konstruktion av bilden när jag nu betraktar den. En minnesbild måste ha ett abrupt slut, just eftersom dess väsen innebär en längtan. För att konstruera detta skapar jag en längtan till något före, innan katastrofen. Men precis som i en katastroffilm, existerar ingen katastrof. Den skapas endast för att bygga bildens kontrast, för att göra kanterna skarpare så att de sedan går att foga samman.

Tiden och minnet upplöses i varandra likt två sidor av samma mynt.

Jag sitter kvar i sängen medan morgonen förvandlas till dag.

Kråkan kraxar fortfarande hest ute på gården.

För en stund sedan var du här. Nu är det tomt igen.

Minnet av gårdagen katalogiseras bland de andra. Det är fint på något sätt. Bitterljuvt.

Jag ligger kvar i sängen och önskar att jag verkligen kände doften av dig och inte bara mindes den.

Det är högsommar och högt till himmelen.

Jag tycker mycket om juni men inte juli. Jag tycker inte om när himmelen sänker sig som den brukar göra i juli. Jag tycker inte om när solljuset silas genom låga stackmoln och inga konturer är riktigt klara. Jag tycker inte om när året vänder och det mörknar. Jag har svårt att andas i juli.

Därför är det mycket bättre nu i juni.

Både våren och vintern är förrädisk. Speciellt november.

November är en enda lång promenad hem, det är vad november är.

Grubblande och vit i ansiktet som en potatisgrodd vandrar man stillsamt i det nordiska mörkret. Småfrusen, halvlessen och med en längtan går man genom en park och in i neonljusen och byter utåt sett ansiktsfärg var tredje meter.

I det sjuka halvljumma, halvkalla mörkret gråter sig ens leda till sömns. Man bara går.

Är detta en park eller en kyrkogård.

Går jag genom en park eller över en kyrkogård.

Dagdrömmarna för mig tillbaka till det förflutna.

Ibland är det skrämmande hur fort det går.

Minnet är som spindelväv. Mitt i medvetandet breder det klibbiga nätet ut sig. Så fort en bild fastnat klättrar man dit och suger ut allt liv tills endast ett tomt skal återstår. Nätet fullt av torkade ihåliga skal. Fortfarande är man där och hoppas finna liv. Låtsas finna liv. Suger likt en vampyr men blir förstås ändå aldrig helt mätt.

Du växer inom mig som en skräckinjagande karikatyr.

Jag minns gåtfulla bilder, infogade i varandra som blomblad i en färglös ros.

Jag minns, det vill säga jag hittar på.

Jag är ett nostalgiskt djur. Men eftersom minnet endast känner till den förflutna dimensionen, är nostalgin en stympad känsla som uppfattar en metafor som verklighet och värnar om en halvsanning.

Bilderna i nätet tycks gång på gång återuppstå. Anta nya spektakulära former. Vissa dagar, fullkomligt formlösa. Vissa dagar, klara som en decembermorgon.

Hur verklig och skör är ändå inte den falska minnesbilden.

Minns plötsligt en förändring.

I en känsla av att en ny årstid ska börja vandrar jag längs vattnen i stan förvånad över att vatten kan rinna, förvånad över att man kan stå och iaktta det vatten som rinner utan att frysa.

Måsarna skriker i motljus.

Ljuset dröjer kvar allt längre om kvällarna.

Jag går längsmed vatten som glittrar. Och möter folk som ler.

Dammig, oborstad, oputsad och grå går jag med ett leende bort från den skyttegrav där man tvingades övervintra. Där jag tvingade mig själv att övervintra.

Det är det rinnande vattnet som är den nya årstidens första tecken. Årstidens längtan är rinnande vatten och vatten som glittrar. Öppet vatten är nya horisonter.

Vi är alla seglare. Vi färdas.

Minnesbilden är förstås falsk. Men det är också just det. Genom att vara förvrängd förmedlar den en helt annan sanning. En känsla av sanning, luften mellan lögnerna. Den melankoliska nostalgin. Så tätt sammanbunden, tvinnad likt tunna trådar i en tamp.

En längtan kan endast ske i minnet. Ingen annanstans.

Det förflutna blir något som jag bär med mig in i framtiden. Att en gång se sanningen och sedan uppleva den igen. Det som var bättre förr var längtan efter att det skulle bli bättre nu.

Och i minnet upplöses tiden. Men bilderna finns kvar. Det går att suga livet ur dem hur länge som helst.

Jag kan hela tiden klättra runt i mitt nät. Tiden existerar inte här. Objekten kan inte värja sig.

Skrämmande.

Man fastnar i ett omöjligt resonemang om betydelse. Men fortfarande är det som det är. Varken mer eller mindre. Betydelsen är i sig betydelselös. Precis som just den meningen. Bilderna snurrar ändå runt runt.

Och fortfarande är du kvar i mitt nät.

Alla dessa skeenden. Ett drygt halvår blir till en historia, blir till bilder. Ändå kan jag frammana din doft bara jag vill.

Minns en händelse men kan inte placera den kronologiskt.

Det är fruktansvärt kallt. Festen har börjat ta slut. Vi har ingenstans att ta vägen. Så vi står utan jackor och darrar av kylan som svider mot huden.

Huttrande håller jag om dig eller vi om varandra. Minns inte klart. Minnet är frystorkat likt en oskyddad köttbit i frysen. Vit i kanterna. Och precis som en väg i norr, alldeles öde.

Vi står där alldeles för länge.

Det sipprar fortfarande ut ljud från lägenheten där festen håller på att ta slut. Träplankorna buckliga av nedtrampad snö under oss. 

Din mun andas varm fukt mot min hals. Det luktar svagt av kall rök. Dina kinder som porslin.

Minnesbilden fastnar. Doften i min näsa, och på mina kläder.

Festen har nästan helt tagit slut. Någon öppnar dörren och snabbt släpper vi taget.

När jag sedan går hemåt så känns kylan knappt längre.

Jag korsar en snötäckt yta och slås plötsligt av att jag inte vet om jag går över en kyrkogård eller genom en park. 

Insikten är svindlande.