Det är på en toalett allt börjar. 
Det är så enkelt.

Utanför fönstret är vintern som aldrig kommer, grå och tråkig. De gamla lutar sig mot vinden och knakar som träd.

Jag har inga mynt på mig så jag blir sittandes utanför bibliotekets enda upptagna mynttoalett. Inifrån hörs barnskrik och viskningar. Jag hinner bli irriterad över hur lång tid det tar.

Mer barnskrik.

Jag behöver verkligen kissa. Vad gör hon där inne egentligen?

Toaletten spolar men ingen kommer ut. Ljudet av hårdplast som faller mot kakel. Ett skrapande ljud av tjocka kläder, dragkedja som dras upp. Vad gör ett litet spädbarn på biblioteket egentligen? Dörren öppnas och en rödhårig kvinna med ett barn i famnen håller upp dörren.

Det är när jag låser om mig som det händer. Jag börjar inte svettas, det snurrar inte och jag får inte svårt att andas. Det är inte som i en film men det är ändå överväldigande.

Det är den kvarglömda doften av salvan som sätter igång det.

Känslan av den iskalla kvicksilvertermometern. Mamma som sitter bredvid. Det är inte i badrummet på övervåningen. Men det är rummet jag tänker på. Det med de två handfaten och värmen i golvet som katten tyckte så mycket om.

Jag har precis sett någon på teve måla en tavla och bestämt mig för att bli målare. På en stol bredvid mig står en plastburk med färgat vatten. Det doftar kraftigt av vattenfärg.

Ett förkläde med mönster och pensel i handen. Bilden av en svensk flagga, var det vad jag målade? Jag tror det. Det kan också ha varit motivet på förklädet. Bilden är suddig. Men inte minnet av resultatet. Insikten att det här inte är en bra tavla, du är inte bra på det här. Minnet är solklart. Jag bär det för alltid med mig. Jag kommer aldrig att bli målare.

Lite senare på dagen dricker jag varm choklad framför teven. Jag har varit ute och är rosig om kinderna och mina tjocka vita strumpor har blivit våta. Teven visar en hockeymatch och jag är rädd för att något ska hända i matchen som ska få pappa, som sitter bredvid, att skrika högt. Jag hoppas att inget ska hända. Då är allt bra.

Chokladen bränner på tungan. Den är precis så besk som den brukar vara när pappa har gjort den. Det torra gnisslandet av skeden mot koppen som rör kakao och socker innan het mjölk hälls på.

Plötsligt händer något i matchen och pappa skriker. Jag har ingen aning om det är bra eller dåligt. Jag sitter tyst kvar tills perioden är slut. Sedan går jag in i till mig.

På väggarna sitter en vit tapet med blå, bruna och svarta färgstänk. Framför fönstret står ett skrivbord. Jag har precis flyttat till det här rummet som tidigare varit min storebrors. Det får mig att känna mig vuxen. I rummets ena hörn står en garderob i ljust trä med tunna skjutdörrar.

Jag sätter mig vid skrivbordet och tittar ut genom fönstret. På andra sidan vägen är skogen mörk och fuktig. Jag sitter och gör ingenting medan minuterna passerar. Tillslut hör jag från vardagsrummet att matchen börjat igen. Jag har ingen aning om vad mamma gör. 

Jag lägger mig på sängen med en bok, kryper ihop och gör mig osynlig. Kurar och läser. Snart kommer även den här söndagen vara slut. Imorgon är det måndag och jag kommer återigen stå där i det röda kapprummet med krokarna sviktande av kramsnövåta ytterkläder. Skohyllorna med allt sitt grus och smutsiga smältvatten.

Jag tittar på mig själv i spegeln. Allt är vitt av lysrör och vitt kakel.

Doften av salvan är kvar men jag har slungats tillbaka. Jag tycker inte om det jag ser. Det är en främling som tagit över min kropp. För några ögonblick har jag varit någon annan och det är förvirrande.

Samtidigt kommer de smärtsamma känslorna av att minnesbilderna ljuger. Att de döljer saker jag inte vågar se. 
Att minnas sin barndom är inte som att glänta på en dörr och försiktigt kika in, det är som att stå med ryggen mot och försöka lista ut vad ljuden betyder eller vad det är för dofter som ibland letar sig fram under dörrspringan. Dörren kommer aldrig att öppnas. Den kommer alltid att förbli stängd. Det är en hemsk insikt. Fruktansvärd. Jag bär den med mig när jag tvättar mina händer och går tillbaka.

På fönsterkarmen bredvid mig står en tom termos. På bordet ligger två böcker uppslagna. En stol skrapar mot gummigolvet. Någon äter en apelsin. 

Det är fredagen den 20 januari 2012 och utanför fönstret har mörkret börjat falla. 

Snart har även den här dagen passerat.

Igår regnade det. Jag har egentligen inte mycket att säga om igår.

Jag såg en bild på ett övergivet hus och blev sentimental. Jag blir alldeles för ofta sentimental. Minns för mycket. Jag borde sluta minnas så mycket. Det leder ändå ingenstans. Leder bara in i fler minnen och tillslut sitter man inspärrad. Vita väggar framför en glödande septembersol från en trång glugg. Det är min bild av inspärrningen. Jag minns nämligen den också.

Nu sitter jag och minns en påsk för länge sen.

Det var en kall aprilmorgon. Tjälen fortfarande hård som granit, ovanpå mest gyttjig lera. På dikets solsida, tussilago. Ett porlande genomsyrade skogen. Jag minns att jag letade påskägg. Jag och någon annan. Kanske kusiner. 
Vätan trängde in vid skospetsarna. Solen silades försiktigt ned mellan grantopparna. Den stora öppna ängen med gräset som ännu inte hunnit resa sig efter vinterns tyngd. Som om naturen fortfarande inte förstått att snön faktiskt är borta. Kanske nästa dag. Men inte den här dagen.

När man kom hem den här tiden hade mamma alltid plockat tussilagos som stod i en äggkopp i köksfönstret. Kanske några vitsippor. Men hon plockade mest tussilago.

Jag vet inte varför jag berättar det här. Historien har ingen som helst poäng. Tussilago i ett köksfönster är ingen berättelse.

Det var samma tid som man kunde finna mamma i köket i det grönvitrutiga förklädet.

Ingenting av det här finns kvar. 
Det är som om tiden fullkomligt utplånats.

Hur det kändes att åka nedför berget på baksidan av huset. Cigaretterna vi gömde i kojan i trädet som brann upp sen. Hur det känns att ta av sig hockeyhjälmen när håret är alldeles vått och det är minusgrader. Hur tiden sakta passerade när man var ensam kvar i huset. Spänningen i att stjäla sprit eller att gömma öl i skogen.

Synen av mammas brunbrända rygg böjd under vinbärsbuskarna medan solen sken över Mossbergavägen.

Lukten hos grannen. Cigarettrök blandat med kaninpiss och den där andra doften; kladdig äppeljuice på en skärbräda i plast blandat med cornflakes.

Hur många minnen har jag inte från den här platsen.

Skrevan på berget som vi låg och spanade ned mot vägen där knappt någon passerade. Fortfarande var Mossbergavägen en liten gata med några få hus i skogen. Nu finns den inte mer. 
Klart som fan att man blir sentimental.

Någon har målat om huset nu. Fläcken där jag råkade spreja svart färg när jag målade om cykeln finns inte mer. Fläcken som jag sedan täckte med vit målarfärg jag hittat under några skrynkliga platspåsar i garaget. Jag berättade aldrig. 
Känslan när pappa skottat ihop snö i en stor hög och man fick hoppa från garagetaket. Utrymmet under altanen, fuktigt och jordigt alltid fullt med saker som ingen använde. Ångorna i pannrummet. Balkongdörren som jag slog sönder. De blå garagedörrarna som jag skjutit så många tennisbollar mot. Träbänkarna vi använde som mål. De flagande pelarna under balkongen.

Jag minns exakt vilka trappsteg som knarrade mest, husets svaga punkter. Eller hur det kändes att somna med neddragna persienner på sommaren. Hur trästolarna på altanen kändes när pappa grillat fläskfilé på sommaren. Mammas ostsmörgås och svarta kaffe invid radion om sommaren. Stigarna. Cykelvägarna.

Gräslöken jag planterade, finns den fortfarande kvar?

Mörkret har hunnit falla över Tanzania när jag inser att det kanske inte är just hemmet jag längtar efter.

Havet är bländande vitt. Vindflöjeln snurrar. Marken är fortfarande fuktig här och var efter nattens sporadiska skyfall.

Parkeringsplatsen är nästintill öde. På muren som avskärmar rabatten sitter en man med sovande huvud. Långt ute mot horisonten ligger fartygen och väntar.

Dofterna från den nyklippta gräsmattan och prunkande grönskan letar sig in i restaurangen. Doften av Afrika. Den har för få distinktioner. Inget som urskiljer sig. Regnvatten som förvandlat vägen till lersmutsig luktar instängd kloak. Köttet ligger framme i hettan medan flugorna gnider benen mot varandra. Dieselångorna. Allting blandas och blir till en enda stor smutsig doft.

Hur ofta blundar man inte för skönheten.
Havet om morgnarna precis när solen går upp. De svarta fågelsiluetterna som lyfter i gryningen mot den stjärnklara himlen. Den sprudlande växtligheten.

  

Istället drömmer man om ett slagsmål i köket. Med svullna läppar och blodiga kockrockar.

Och kulvertar. Utrymmen som inte sett dagsljus på flera år. Flammande facklor som kastar långa skuggor. Någonstans finns det jag letar efter. Hela kroppen vibrerar av krocken mellan vetskapen och oförmågan. En duns mot magen. Något som fladdrar. Frasande ljud. En till. Jag duckar utan att veta vad jag skyddar mig mot. Känner något varmt som rinner från pannan. Några sekunder passerar utan att någonting händer.  Böjer huvudet uppåt samtidigt som jag hör någon som andas. Känner fuktiga andetag flåsa mot nacken.

När jag slår upp ögonen är det fortfarande mörkt. Det kan ha gått en kvart det kan ha gått ett dygn. Man är totalt oförmögen att förnimma tiden. Klipper med ögonen. Frasande. Är inte kvar i drömmen men är inte heller helt vaken. Luftkonditioneringen brummar svagt. Då och då skäller hunden från andra sidan vägen. Ligger kvar på rygg och stirrar in i mörkret. 
Tänker på berget. Lugnet på berget. Fåren. Gräset som sakta böjer sig i vinden. En bil rör upp damm som sakta dalar ned mot fonden av en gassande sol. 
Samtidigt känner jag konturen av dig där du ligger och sover tyst. Trycker mig närmare. Känner värmen vandra över till mig. När jag ser dig ligga där med håret rinnandes floder över kudden så känner jag fortfarande samma lycka. Samma oförstörda gränslösa lycka.

Klipper med ögonen några gånger till.

Utan att jag märkt det har jag snart somnat igen.

"You shouldn`t," she said. "That`s what I mean by giving up. It says it`s bad for you. I know it`s bad for you."

"No," he said. "It`s good for me."

Det tar bara några minuter för himlen att skifta från blått till svart. Plötsligt är det bara där. I några sekunder stannar allting upp. Det enda som hörs är den tilltagande vinden.

Andhämtningen stoppas och lungorna fylls med luft. Det händer ingenting men är ändå febril aktivitet. Likt inuti kroppen innan viruset fått fäste.

Jag står i köket och ser det hända. Även jag stannar upp. Tänker tankar som jag inte tänkt om det inte vore för regnet. Men man minns inte, istället känner man förflutna regnbyar dra fram genom minnets spindelväv. Likt en välbehaglig rysning av förflutet regn

Längst bak i huvudet trummar regndropparna som mot en tältduk innan det tar sig framåt. Någonstans börjar man känna kylan som vätan för med sig. Hela tiden trummar regnet fast det är olika ljud varje gång.

Nu trummar det mot fönsterblecket på Folkskolegatan.

Nu trummar det mot bilrutorna medan vindrutetorkarna febrilt vevar fram och tillbaka.

Nu trummar det mot altanen.

I en bil någonstans i Spanien. Solen har börjat gå ned och dagsutflykten till bergen är över. Plötsligt är det bara där.

Där sitter man i en bil utan tak och huttrar medan kartan som är lagd som ett täcke ovan de bara benen smälter ihop till en geggig massa.

Vi sitter på ön och ser det komma från fastlandet. Kaptenen kommer springandes på stranden och säger åt oss att packa ihop våra saker. Det är alldeles tyst i luften. Det börjar precis när vi ska klättra ombord. Kläderna limmas mot huden.

Känslan av ett var plaskvåta jeans som klibbar mot benen, kraftansamlingen för att dra av dem. Hela tiden droppar det från håret som hänger ned i pannan

Körsbärsträden i korsningen av Elizabeth och Spring, de fuktiga vita blommorna som ligger fastkletade på gatan blandas med oset från restaurangerna. Regnet har kommit och försvunnit på några minuter. Vore det inte för doften finns inga bevis.

Jag sitter på lektion i någon av universitetets bokstavsbyggnader. Du är sen som vanligt. Det är i början av terminen och jag har bestämt mig för att sluta tänka på dig hela tiden. Det här var på den tiden jag hade någon annan. Så kommer du inspringandes. Håret är vått. Sminket rinnande nedför kinderna. Du är obeskrivligt vacker.

Insikten kommer med regnet. Du hade etsat dig fast för alltid.

Regnet får de vildvuxna grässtråna att buga sig mot himlen. Ljudet av regnet som piskar mot träväggarna och silas ned genom trädkronorna. Doften av syren som slås sönder av hårda regndroppar blandas med våt jord. Vore det inte för vätan skulle doften vara alltför mättad och söt. Nu blir den istället frisk, nästan som ett eget levande väsen.

Den duvgrå nyansen hos en svensk himmel efter nyfallet regn. Den bär alltid med sig en förhoppning.

Det tar inte många minuter innan fukten får tankarna att bli till en enda stor gyttjig massa. Det är först då man inser att oxsvansen håller på att bränna och plötsligt är man tillbaka i den där satans verkligheten igen.

Man står och tittar ut i mörkret. Funderar som vanligt. Kanske letar man. Förmodligen. Det är det enda man har när man står där och stirrar.

Att leta efter något man inte vill hitta måste vara det mest ofruktsamma som finns. Om det åtminstone varit en jakt på det förflutna. Men man hittar aldrig hem. Men det har också sagts att man aldrig far hemifrån.

Fragmentariska bilder. Ett torp med blommiga filtar som luktade mögel, en smal stig ned mot vattnet kantad av prunkande grönska, vid stigens slut en liten stenig strand och ett kallt vatten, ett par lila badbyxor med gul text.

Det är inte alls bilder som bara passerar, det är bilder som frammanas.

Hur träet i bryggan känns mot huden när det värmts upp av sommarsolen, hur rötan doftar i skogen på hösten, hur det känns när man inser att snön faktiskt är borta och man i sin tur faktiskt inser vad det innebär.

Hur nära skolavslutningen var då.

En park där något är slut för länge sen. Några kvar som tänt en brasa i en sandlåda invid en parkbänk. Sittandes på ryggstödet som man gjorde då. Vi eldade för att man gjorde så då.

Det var en skolavslutning i början av högstadiet.

Gräset alldeles vått av daggen, fåglarna kvittrade medan jag ledde cykeln hemåt. Den gröna huvtröjan som jag tyckte så mycket om trots att den hade ett hål vid magfickan. Brandröken som etsat sig fast i kläderna. Oron över att någon skulle komma på en.

Hur övergiven en villaförort kan te sig när försommarsolen börjar gå upp.

Man smög in i hallen och tog av sig skorna försiktigt. Lyssnade vid trappan. Strumplästen mot det kalla hallgolvet.

Man skriver det och märker att man hamnat i en spiral av bilder som vindlar sig uppåt likt en spiraltrappa. Men det är varken svindlande eller obehagligt. Det är precis här man vill vara.

Man finner sig plötsligt längtandes efter de mest underliga saker. Ljudet av cykeldäck som klyver en vattenpöl på en asfaltsväg, doften av insjö precis när solen går ned efter en het blommande sensommardag, känslan av snö som blåser innanför kragen och smälter mot huden innan den sakta rinner nedför nacken, doften i en bil som stått och blivit het i sommarsolen.

Kanske skulle man frestas att hävda att det här var en tid då man inte hittat något att rymma från.

Men det vore förstås katastrofalt.

Istället landar blicken på fingret och med ens känns allting bra igen. Kasten mellan tillstånden går egentligen alldeles för fort. Men det är väl så det ska vara.

Man kryper ned i sängen. Täcker kroppen med ett tunt lakan och låter luftkonditioneringen svalka ansiktet medan man väntar på att du ska komma hem. 

Det sista man känner är något som fortfarande inte riktigt har hunnit bli en del av handen. Och man tänker att precis just så känns det att hitta hem.

Målaren Bjarne Engebret frågade Aksel Sandemose på försommaren 1956 om han alls kunde arbeta. Han svarade att han inte alls kunde arbeta för att det alltid kom ett ansikte mellan honom och skrivmaskinen.

Vad skulle du göra om det kom ett ansikte mellan dig och staffliet? Frågade Sandemose.

Han svarade: Jag skulle måla det ansiktet.

Det är förmiddag och solen står rakt ovanför. En bit bort ligger två män och pillar bort ogräs mellan stenplattorna. Det ljusblåa klordoftande vattnet är precis lika ljusblått och klordoftande som på andra ställen.

Det har nästan gått en månad och det är första gången jag är ensam.

Som alltid på nya platser går tiden utan att man känner det. Det var en evighet sedan vi kom hit och samtidigt var det igår. Tidens gång är obehaglig och fantastisk på en och samma gång.

Det är nu man börjar fundera.

Det var först när du låg i gröna lakan på sjukhuset som jag insåg att vi faktiskt är i Afrika. Oron. Tvivlet. Kanske var det tröttheten, eftersom det i tröttheten alltid bor ett tvivel.

Det stramar i armarna när jag häver mig upp på de stekheta stenarna som ramar in poolen. Männen ligger inte kvar längre. Solen fortfarande rakt ovanför. Jag sätter mig i en smutsig plaststol och har torkat på några sekunder trots att det knappt blåser någon vind. Det bränner i huden så jag reser mig och går tillbaka till lägenheten.

Dörren står öppen, städerskan har inte hunnit klart och smiter ut när jag kommer. Jag funderar över om jag ska förklara att det går bra att hon är där när jag är där. Men språkförbistringen gör det till ett för stort hinder för att jag ska anstränga mig.

Låter istället kalla duschstrålar svalka den heta huden. Smutsen som rinner av mig luktar insjö. Dofterna väcker något som kanske kan beskrivas som en längtan.

Hur ofta slås man inte av en längtan? Den bitterljuva längtan. Nostalgin. Det måste vara värmen och solen som sätter igång processen. Dofterna.

Det finns något inmutad inom mig, ett område vigt åt det som inte finns någon annanstans, det som alltid känns som mest ju längre bort man befinner sig. Det där obeskrivbara. Hem.

Det är förstås mer komplicerat än så. Det måste vara mer komplicerat än så.

Så blir man ståendes i köket och kommer att tänka på lakan. Tjocka varma lakan. Har det med hemma att göra? Har det med någonting alls att göra?

Hela tiden fortsätter tiden att gå.

Mer än ett år har passerat.
Ett år sedan de där månaderna som varade i flera år. Ett år sedan jag flydde tio gånger utan att komma någonstans. Ett år sedan allt vändes uppochner.

Nu känns det förstås som det var tvunget att bli som det blev. Då kändes det allt annat än just det.

Samtidigt som du lyfte från Arlanda satt jag i den blå ulltröjan på berget i Småland. Satt där och försökte läka flera månaders trasighet. Det gick förstås inte. Istället gick jag ned till vattnet som bredde ut sig alldeles för stilla för att vara vårvatten. Satt där och kände vätan i vårvinden som inte hunnit bli ljummen än. Satt där och lyssnade till årstidernas skiftningar.

Men man läker inte. Man försöker glömma. Försöker förtränga. Förstås fungerar det inte. Men man försöker.

Så jag fortsatte söderut, tog båten över till Tyskland. Hela tiden snurrade bilderna från månaderna som passerat runt runt i skallen. Ingenting hjälpte. Du var ju där hela tiden. Hur mycket jag än försökte. Jag skrev om allt det där då. Inte heller det hjälpte.

Jag drack mig berusad på en rysk restaurang och vinglade runt Prenzlauberg utan att hitta hem. Jag kunde försvunnit där och då. Kanske var det planen hela tiden.

Men jag klarade inte av att genomföra den. Du stod i vägen. Hela tiden stod du i vägen.

Jag vaknade upp i en lägenhet med två balkonger på Boxhagener Straße. Väggarna snurrade runt där jag låg och kände mig som någon annan, en karaktär jag läst om eller hittat på. Drömde om sommarskärgård. Jag drömmer alldeles för ofta om sommarskärgård.

Jag har redan beskrivit hur jag tillslut kom tillbaka till stan, hur jag inte hörde av mig men ändå mötte dig utanför Dramaten. Då hade sommaren redan börjat.

Hur allting vred på sig. Jag har redan beskrivit de där dagarna i sommarskärgården som sedan följde.

Det är redan ett år sedan.

Precis det sitter jag och tänker på när jag för första gången på över en månad är ensam. 
Jag går runt i lägenheten. Står länge och tittar på dina kläder som hänger i garderoben. Det är fortfarande overkligt.

Dagarna flyter ihop när det mest består av arbete och en aldrig sinande värme medan huden blir brun och stramar.

Fortfarande fantiserar man om sommarskärgård. Framförallt har man insett att man faktiskt är i Afrika. Tillsammans med dig. Och den känslan är lika skrämmande som underbar på en och samma gång.

Så försvann strömmen igen. Ingen mer luftkonditionerad svalka. Bara pressande varm Afrikanatt.

Där ligger man sönderbränd. Huden stramar och bränner. Mörkret är kompakt. Stjärnorna alldeles klara.

Hemma börjar kännas alltmer avlägset.

Man tänker på förra gången man lämnade landet. Känslorna känns igen.

Det är så varmt att det inte går att sova. Istället går man och ställer sig under duschen och låter iskallt vatten svalka svedd hud. Man borstar tänderna i mörker och tänker på ljusa svenska badrum. Med kakel.

Ute hörs syrsorna och det luktar illa från kylskåpet.

Varje dag kommer städerskan och hämtar tvätten.

Kontrasterna.

Man undrar hur man ska förhålla sig men det finns förstås inget sätt.

På stenmuren springer ödlorna. Träden och palmerna är prunkande och allt drunknar i färg. Solnedgången är förmodligen magisk om man kunde se horisonten.

Just nu, de sista skälvande minuterna innan alla elektriska maskiner tagit slut. Kvarlämnade åt mörkret och värmen medan det droppar från frysen.

Sen vaknar man till åska och grå himmel. Fortfarande tryckande fuktig värme.

Man tittar ut genom fönstret och ser palmen man ser varje morgon. Palmen och färgerna.  

Åskan mullrar högre än vad man är van vid. Och man minns förstås.

Man tänker på stugan, på mullrande åska där man ligger under en bok av Stieg Trenter.

Det plötsliga hällregnet. Smattrandet. Den mörka himlen. Hur allting stannar upp för några korta skälvande minuter. Hur allting är över redan innan det börjat. Kvarlämnad med dofterna och den vibrerande fukten.

Så en morgon när man sitter med kaffet och känner brisen från Indiska Oceanen så inser man att man faktiskt är i Afrika.

Känslan är obeskrivlig.

Stranden. Havet. Solen. Du.

Ibland kan det vara så mycket mer än ett jaha.