Taube

Igår regnade det. Jag har egentligen inte mycket att säga om igår.

Jag såg en bild på ett övergivet hus och blev sentimental. Jag blir alldeles för ofta sentimental. Minns för mycket. Jag borde sluta minnas så mycket. Det leder ändå ingenstans. Leder bara in i fler minnen och tillslut sitter man inspärrad. Vita väggar framför en glödande septembersol från en trång glugg. Det är min bild av inspärrningen. Jag minns nämligen den också.

Nu sitter jag och minns en påsk för länge sen.

Det var en kall aprilmorgon. Tjälen fortfarande hård som granit, ovanpå mest gyttjig lera. På dikets solsida, tussilago. Ett porlande genomsyrade skogen. Jag minns att jag letade påskägg. Jag och någon annan. Kanske kusiner. 
Vätan trängde in vid skospetsarna. Solen silades försiktigt ned mellan grantopparna. Den stora öppna ängen med gräset som ännu inte hunnit resa sig efter vinterns tyngd. Som om naturen fortfarande inte förstått att snön faktiskt är borta. Kanske nästa dag. Men inte den här dagen.

När man kom hem den här tiden hade mamma alltid plockat tussilagos som stod i en äggkopp i köksfönstret. Kanske några vitsippor. Men hon plockade mest tussilago.

Jag vet inte varför jag berättar det här. Historien har ingen som helst poäng. Tussilago i ett köksfönster är ingen berättelse.

Det var samma tid som man kunde finna mamma i köket i det grönvitrutiga förklädet.

Ingenting av det här finns kvar. 
Det är som om tiden fullkomligt utplånats.

Hur det kändes att åka nedför berget på baksidan av huset. Cigaretterna vi gömde i kojan i trädet som brann upp sen. Hur det känns att ta av sig hockeyhjälmen när håret är alldeles vått och det är minusgrader. Hur tiden sakta passerade när man var ensam kvar i huset. Spänningen i att stjäla sprit eller att gömma öl i skogen.

Synen av mammas brunbrända rygg böjd under vinbärsbuskarna medan solen sken över Mossbergavägen.

Lukten hos grannen. Cigarettrök blandat med kaninpiss och den där andra doften; kladdig äppeljuice på en skärbräda i plast blandat med cornflakes.

Hur många minnen har jag inte från den här platsen.

Skrevan på berget som vi låg och spanade ned mot vägen där knappt någon passerade. Fortfarande var Mossbergavägen en liten gata med några få hus i skogen. Nu finns den inte mer. 
Klart som fan att man blir sentimental.

Någon har målat om huset nu. Fläcken där jag råkade spreja svart färg när jag målade om cykeln finns inte mer. Fläcken som jag sedan täckte med vit målarfärg jag hittat under några skrynkliga platspåsar i garaget. Jag berättade aldrig. 
Känslan när pappa skottat ihop snö i en stor hög och man fick hoppa från garagetaket. Utrymmet under altanen, fuktigt och jordigt alltid fullt med saker som ingen använde. Ångorna i pannrummet. Balkongdörren som jag slog sönder. De blå garagedörrarna som jag skjutit så många tennisbollar mot. Träbänkarna vi använde som mål. De flagande pelarna under balkongen.

Jag minns exakt vilka trappsteg som knarrade mest, husets svaga punkter. Eller hur det kändes att somna med neddragna persienner på sommaren. Hur trästolarna på altanen kändes när pappa grillat fläskfilé på sommaren. Mammas ostsmörgås och svarta kaffe invid radion om sommaren. Stigarna. Cykelvägarna.

Gräslöken jag planterade, finns den fortfarande kvar?

Mörkret har hunnit falla över Tanzania när jag inser att det kanske inte är just hemmet jag längtar efter.