Han hade blivit väckt av en svärm småflugor som envist surrade kring huvudet. Det var lönlöst att försöka vifta bort dem. De gjorde ingen skada. Han sträckte ut armen efter flaskan för att få slut på smaken i munnen. Armen famlade i luften vilket fick honom att kvickna till något. Han öppnade försiktigt ögonen, värjde sig för det vita skenet med handen som skydd.
Solen var inte längre utslagsgivande för räkning av dagarna. Ett år kunde vara som ett decennium, ett decennium som ett sekel, ett år som en dag. Men den kunde vara utslagsgivande på helt andra sätt.
Som en dag som denna, med sin torra hetta skulle den hålla några personer fångna i skuggan av någonting annat. Det var ett som var säkert. Det var precis som det skulle vara på sommarens sista dag. Varje sommar har en sådan. Redan imorgon skulle den vara borta. På stranden skulle skratt från barn och studsande bollar eka tomt. Skrik och skratt från sommaren skulle förvandla ön till världens mest ensliga plats. För det är ju så, att där det tidigare funnits liv och rörelse och när denna plötsligt försvinner, det är först då det blir ensamt.
”Här är för mycket folk” hade någon sagt tidigare samma kväll. Men han mindes inte längre vem. Solen hade försiktigt, nästan trögflytande, börjat dala nedåt men reflekterades fortfarande skarpt mot vattenytan. Klockan hade ännu inte passerat middagstid. Nyss hade det varit fullt med folk och musiken hade dånat ut från berget ned mot stranden medan Flora hade suttit bredvid honom och hållit hans hand. Rösterna från tidigare ekade i den stumma luften. En svag bris blåste in från norr, men fortfarande var det flera timmar kvar tills kvällens verkliga svalka skulle svepa in över ön. Han torkade sig i pannan med en näsduk och kände efter i kroppen att allt var som det skulle, som man gör när man kliver ur ett rykande bilvrak. Det gjorde inte ont någonstans, inte mer än vanligt. En samling måsar kretsade högljutt en bit bort. Båtarna låg stilla i hamnen.
Den vita korgstolen knakade under hans tyngd. Festen som hade börjat flera timmar tidigare hade tagit en paus. Alla år han spenderat på ön hade det varit samma sak. Sommarens sista fest. Innan sommargästerna lämnade ön åt vintervilan. En fest för alla som ville vara med och dricka bort den stundande vintern.
Klockan tolv samlades alla på öns högsta punkt, rest av öns historia. Stenhuggningen hade slutat för länge sedan men efterlämnat formationer i berget som inte var naturliga. Med tiden kom många av dessa att fyllas med vatten. Just denna bar likheter med en krater och hade därför fått namnet Vulkanen. Här åt och drack man medan solen stod högt innan solen blev för tung.
Just den här sommaren skulle bli nittonhundratalets varmaste. Det hade inte regnat sedan i början av juni. Skulle någon råka slänga en fimp eller en illa släckt tändsticka skulle förmodligen hela ön stå i lågor. Vattenransoneringen som brukade börja först i augusti hade i år startat en månad tidigare. Knappt det salta vattnet runt ön skänkte längre svalka. Vattentemperaturen nådde såhär mot slutet av augusti över 26 grader. Men snart skulle det bli svalare.
Solen brände mot pannan. Bara tanken på att resa sig fick svetten att bilda pärlor som en efter en krampaktigt släppte taget om hårfästet och rann nedför ansiktets kanaler. Han kunde inte sitta här längre. Med ett fast tag om stolen reste han sig så kraftigt att det svartnade för ögonen och han blev ståendes gungandes fram och tillbaka likt ett villebråd som just träffats av den dödande kulan. Men han föll inte. Snart återfick han synen, grymtade och började sakta röra sig framåt.
Intorkade matrester på vita papptallrikar täcktes av små svarta flugor som skrämt lyfte när han trängde sig ut mellan bord och omkullvälta stolar. Doften av avslagen öl blandandes med soltorkat gräs, salt och tång. Det var en lång promenad hem. Men han hade inte bråttom. Ingen hade bråttom i en sådan hetta. Inte på sommarens sista dag.