Stockholm, 27 november 2009, torsdag kväll. Operan en stund innan ridån ska gå upp. Salongen är upplyst, orkestern på plats, publiken har släppts in. En brokig samling, ledigt klädd, påfallande ledigt för att vara så pass gammal – skalliga män i skogshuggarskjortor och gymnastikskor sitter och konverserar vithåriga damer i stickat. Här och var viftas med programblad som solfjädrar. Det börjar redan bli varmt.
En opera innehåller inte alltid det man väntar sig. Man kan gå därifrån med en blandning av lättnad och besvikelse, för att det man vill ska hända inte hände och för att det verkar som om det aldrig någonsin kommer att hända. Trots att chansen finns att man faktiskt skulle få vara med om ett sådant där tillfälle när en sångare får allt att lyfta, en aria som upprättar ett före och ett efter, en uppdelning i ”vi som var där” och ”resten av världen”. Varje gång denna önskan blir obesvarad kan man andas ut för att allt förblir precis som vanligt, man kommer snart att sitta där igen med sin förväntan och ett nytt programblad i handen och vifta och välkomna nya löften. Risk och chans blir utbytbara, som hopp och förtvivlan. Många nederlag kan innebära en prövning som man tar sig igenom och kanske till och med kommer ut ur med en erfarenhet och en styrka som man aldrig kunde förvärva på annat sätt. Nederlag som får en att växa som människa, eller åtminstone som yrkesman. Så jag visste vad som väntade. En prövning. Som kunde sluta precis hur som helst.
Redan i mitten av första akten skördar förställningen sitt första offer, mannen tre stolar bort somnar, snart dröjer det inte länge innan någon reser sig och går. Det är färdigrakat på scen, nu ska kvinnan snärjas med hjälp av en intrikat plan och ett stort mått tur. Kvinnan som spelar Rosina ser ut som Hugh Fearnley-Whittingstall. Tankarna försvinner iväg och fastnar där någonstans, i Dorset på den engelska landsbygden.
I ett avsnitt från River Cottages första säsong är Hugh på fasanjakt. Efter jakten bjuder han in tre av fasanjägarna på middag. De sätter sig vid bordet, korkar upp en grumlig cider vars fukt rinner ned och ritar mönster över träbordets skrovliga yta medan tallrikarna anländer. Männen ser märkbart besvikna ut. Hugh har förvandlat fasanerna till en terrine. ”Posh!” utbrister en, ”very nice” en annan. Men männens besvikelse lyser igenom deras blygsamma brittiska smicker. När de ätit klart hänger stämningen på en skör tråd. ”Is this all there is?” tänker männen tysta för sig själva. Blickarna flackar över den ciderfläckiga bordsskivan. De vill ha mer. De är besvikna på den lilla aptitretaren. De är övertygade om att det är över nu, det blev inte som de tänkt sig men världen går inte under för det. Det är då han gör det. Likt en deus ex machina plockar han ut sex helstekta fasaner ur den vedeldade ugnen, tillbehören radas upp på bordet som snart inte räcker till. Plötsligt lyser de tre jägarna upp, en förlust har blivit till en vinst. Om de kunde gråta skulle de göra det nu. Smaskandet, tuggandet, sväljandet och skrattandet blir till en triumfmarsch värdig självaste Verdi.
Det slår mig där jag sitter och småslumrar i den röda fåtöljen, det är precis det mat handlar om. Dramaturgin måste följa rätt turordning, Aristoteliska angivningar gäller. När jag tänker efter så gäller det nästan allting. Timing är allt. Överraskningen, måltidens peripeti måste komma exakt rätt, ögonblicket måste överträffa deltagarnas förväntningar, annars faller alltsammans. Varenda måltid jag räknar som minnesvärd har innehållit just denna perfekta dramaturgi. Det spelar ingen roll om det var en middag för femtusen spänn i ett industriområde i Chicago, ravioli äten direkt ur burken en dimmig kväll på Västkusten, en fingerborgsstor plastkopp med kaffe i Lissabons morgonsol eller en varm sallad äten ståendes i ett kök på Biblioteksgatan. Det oväntade har skett i precis rätt ögonblick.
Att bli överraskad av mat, att drabbas av den, är att kika in i ett av barndomens herbarier, fyllda med skira minnen som torkats och pressats och stelnat in i olika system och släkten; organiskt liv som torkat sig ut ur naturen och in i det förflutna, minnen som torkat sig in i tecknens värld, till strama kalligrafiska symboler – fast tiden har fått bladen att multna; en metamorfos har drabbat hela systemet och fött fram nya, aldrig sedda former. Här finns rester, spår och fragment av fossiler från den värld vi har närmast omkring oss. Det är ett de förgångnas kanalsystem, likt ett floddelta som meandrar sig genom hjärnans yttre skikt, ting som egentligen inte betytt något alls kan plötsligt tillskrivas oförtjänt mening.
När ridån går ned är jag smärtsamt medveten om att inte heller denna kväll kommer att gå till historien som just den där kvällen, kvällen när det hände. Inte alls som den där gången Jussi begick ”Che Gelida Manina” på Metropolitan i New York. Det var en kväll som hade ett före och ett efter. Den här torsdagskvällen har varken eller. Den kommer precis som så många andra torsdagar pryda oskrivna blad inuti dammiga almanackor undanstoppade på något ensligt vindsförråd. Timingen fanns inte där, ingen överraskning drabbade publiken och fick huset att darra av spänd förväntning. Det är inget hemskt med det, det är inte ens särskilt förvånande. För har man en gång varit med om något som kastade om tideräkningen, som skapade ett då och ett nu, då kommer man förmodligen alltid vilja hamna där igen. Det är precis den drömmen vi alla när i jakten på det där perfekta fläsklägget, jakten på den där smaken den där gången tillsammans med den och den. En måltid, när alla bitar faller på plats, är den mest perfekta föreställningen och den är det för att just du spelar en av rollerna.