”Ty man beskriver inte det förflutna genom att skriva om det som har varit utan genom att skriva om diset i luften mellan det förflutna och en själv.

Vilket mått av nekrofili innebär det inte att minnas!” - Mircea Cartarescu

Det var nu vinter. Kontrasternas årstid; ena stunden krispigt vacker, i den andra så ful och ogenomtränglig. Det var nu kallare än vad de flesta kunde minnas, så kallt att vattnet börjat frysa även inomhus.

Man tänker på den senaste månaden, minns men ändå inte. Bilder flimrar förbi utan fasta referenspunkter. I mitten tornar gamla skatteskrapan som en stor svart monolit.

Man promenerar runt bland nya kvarter. Minns de gamla. Försöker sig på en jämförelse men det blir inget av med det. Tiden har plötsligt försvunnit iväg. Rastlösheten är ett stort hånskratt bakom varje nytt hörn.

Just den här vintern innehåller precis allting som behövs för en stor roman. Varenda dag ett nytt synopsis, nya kapitel medan man promenerar omkring. Varje ny kväll på krogen, nya sängar, nya lukter, gamla återseenden. Man minns ansikten, minns varmare dagar. 
Någonstans på rygg under en stor silverlönn. Det mjuka gräset mot ryggen. Mitt i det stora trädets gröna mörker. En stark doft av våt jord och röta. Vinden rör bladen högt däruppe. Det nedsilande ljuset, denna snabba växling mellan flimrande solljus och tätt mörker, och ljudet, sakta rasslande, viskande och mumlande.
Sen är det över. Man är tillbaka på snöknarrande gator igen. Det är inget att göra åt det, inget behöver göras åt det. Det är så det ska vara.

Det är mos under fötterna och en otrevligt klar luft. Man vill att himlen ska vara en mur men istället rusar den bara rakt ut i ingenting. Man vill att den ska vara tung och grå men den väger ingenting och ger ingen anledning att svära.

Man kommer hem och packar ned samma böcker i samma flyttkartonger, gör samma resa som man gjort förut. Hela tiden rastlöshetens hånfulla skratt.

Man ser en bok och minns. Man ser en annan bok och inser att man packat upp och ned den flera gånger utan att man läst den. Den bara följer med. Stopp efter stopp. Förmodligen har den varit med om mer än de flesta. Man blir sittandes medan solen går ned bakom reservatets gransiluett.

Människorna som passerar på gatan nedanför går plötsligt annorlunda som om årstiden vilade på deras axlar. Stadens pulserande ådror sluter sig runt dem, en organism, ett levande väsen, en sorts antropomorfisering i bebyggelsen. Lederna virvlar runt i form av vägar, revbenen – stadsdelarna där något brutet är på väg att läka.

Plötsligt känner man spänningen och oförståelsen mellan sitt nuvarande medvetande och det man hade för en sekund sedan och det man hade för ett år sedan. Deras samspel, deras sammanblandning än av bilder, än av känslor. Det är svindlande. En bild läggs över en annan och konturerna suddas ut. Minnet blir till ett gulnat fotografi och man får svårt att tyda ens den tydligaste kontur.

En känsla av att det var höst, att det hade regnat. Löven började bli mylla fast här och där i det grå syntes ett brandgult eller ett bjärt rött blad. Sedan slutar bilden. Det är inte ens en bild, endast en känsla av något, en förnimmelse.

Tillslut är man tillbaka i rummet. Fortsätter packa ned böckerna i bruna kartonger. En förnimmelse av en känsla. Obegripligt.

Att minnas är oanständigt. Eller värre; det är sorgligt. Att glömma är att dö.

Det är allt. Sen, ingenting. 

En ensam skarv satt på bågen där radarn var monterad. Den följde honom med blicken utan att göra någon ansats till att flyga iväg. Solen hade stigit upp för länge sen. Han tittade inåt land. De flesta låg fortfarande och sov. Festen hade tystnat. Orkestern hade packat ned sina instrument och fortsatt till nästa spelning. Nu kom hösten.

Högt däruppe seglade duvgrå molnskulpturer som böljande idéer i Michelangelos hjärna. Fler moln syntes längre bort. Det skulle nog bli regn ändå, men kanske skulle de slippa om det gick undan.

De åkte under tystnad. Båten gungade försiktigt upp och ned över nästan osynliga vågor.
Han visste inte var de var på väg. Han kunde de närmsta öarna och kobbarna men eftersom han inte själv hade någon båt hade han aldrig brytt sig om att lära sig omgivning. Istället var han hänvisad till andras historier. 
Plötsligt gick solen i moln. Det kändes ovant när skuggan bredde ut sig över båten. Han fortsatte kisa trots de alltmer mörka molnen.

Jackpot styrde norrut längs kusten. Förbi fiskeläget som låg bakom en udde i skydd mot sydostvinden som kom om höstarna. Han började bli sömnig igen men solen kom tillbaka och gjorde det svårt att hålla ögonen stängda. Ljuset trängde genom ögonlocken och allt blev vitt. Han tittade inåt land. Klipporna skiftade i färg, från grått till rosa, till svart, till brunt. Just här var botten inte täckt av sjögräs eller tång. Motorn dunkade. Ljudet av kluckande vatten mot skrovet höll takten. Dieselångor slog då och då upp men skingrades snabbt. Han hade klättrat upp och satt i fören av båten. Jackpot i aktern. Då och då slog båten hårdare mot vattenytan så att saltvatten stänkte upp och svalkande landade på hans solvarma hud Han lät tungan hänga ute, nästan som en hund. Det ljumna vattnet var salt och smakade som förr. Han hade inte badat i det på många år nu. 
Vinden kom rakt framifrån. Hade de inte gått för motor hade de tvingats kryssa. Han mindes den fräna doften i förpiken. Fernissa, sträva dynor, lukten av serietidningar, illamåendet. Som liten hade han legat och kräkts i en gul plasthink flera timmar när de följt med en segelbåt som tvingats kryssa. Båten hade lutat så kraftigt att han varit så övertygad om den förestående kapsejsningen att han legat böjd över hinken klädd i flytväst. En orange flytväst med rem mellan benen och visselpipa i plast. Det var länge sen nu.
Skarven lyfte från radarn och gjorde en låg lov in mot land och försvann bakom vassruggen.

Kanske var det tröttheten, men han kände sig som Jussi Björling där han satt längst fram medan skrovet klöv vattenytan. Han hade alltid gillat klichébilderna, tyckte att de bar med sig någonting äkta. En känsla av helhet som han uppskattade. Hade någon tagit en bild just då skulle det förmodligen blivit ett perfekt vykort. Ett ögonblick av idyll. Utseendet, ytan, den hade alltid förmågan att vilseleda. Man kunde föras bakom ryggen för mindre. Saltvattnet och solens reflekterande mot ytan skulle få bilden att dofta av tång och svensk sommar. Den skulle visa drömmen, den nostalgiska drömmen om att det inte var bättre förr, men att det var sämre nu.

Det var förstås bara en ögonblicksbild. Och den ljuger nästan alltid.