Jag vet inte om jag berättat den här historien förut.
Jag minns inte så noga längre.
Jag börjar bli till åren som man säger.
Man säger så mycket.
Det är höstdagjämning och alldeles för varmt för årstiden. Vinden som blåser är full av förhoppningar och framtidstro. Den känns inte alls som en höstvind. Det är alltid problematiskt när vinden som blåser inte passar in i årstiden. Man kan njuta för stunden men vet att den snart visar sitt rätta ansikte. Och då gör det ont.
Från och med nu blir nätterna längre än dagarna. Från och med nu är det slut på sommaren. För att fira att man äntligen kan andas och vira in sig i en halsduk sätter jag mig på pendeltåget. Vi har alla våra sätt att möta årstiderna.
Solen skiner lågt över höghusen. Utanför mataffären sitter några ungdomar. Ingenting har förändrats. Ingenting är sig likt.
Jag minns det jag vill minnas för jag har älskat lögnen.
Vi har alla våra egna återvändanden.
Pizzerian där jag arbetade i högstadiet har bytt namn och blivit en kolgrill. Grillkiosken ligger kvar. Kebabtallriken är bara lite dyrare.
Husen som var nybyggda för femton år sedan ser förfallna ut. Man kan fråga sig om det verkligen bor folk här.
Den gamla bion är inte riven. Men fasaden har putsats. Varken mer eller mindre. Men utanpå finns ingen information om vad som nu ryms därinne.
Kiosken där man kunde köpa cola i femtiocentiliters burkar har blivit bostäder. Vägen har blivit bredare. Allting har förändrats, linjerna har dragits om. Ändå är allting precis likadant. Så måste det förstås vara när man är mitt i ett återvändande.
Snart har jag promenerat hela vägen ut i skogen. Det tar knappt trettio minuter. Hela tiden skiner solen från en blå himmel. Jag har för mycket kläder på mig och pannan glänser av svett.
Här finns det jag kommer ifrån. Det är förstås inte sant. Men just där känns det precis så.
Inget kommer någonsin att förändra det. Hur många nya lägenheter jag än köper, hur många nya städer jag än flyttar till, hur långt bort jag än är.
Jag romantiserar fast jag vet att det är fel.
Det kunde vara precis varsomhelst.
Men det blev här.
Ett vanligt villaområde lite för långt ut i skogen. Men skogen finns inte kvar längre. Där den en gång fanns ligger nu hus som inte ens kan anses nybyggda längre. Mitt egna berg finns inte längre kvar. Familjen som bodde i det vita huset på Mossbergavägen 6 finns inte längre. Jag finns knappt kvar. Existerar endast som hologram. Någonstans i mitten av dammiga minnesbilder.
Stigen in i skogen där Erik ramlade och slog upp pannan finns inte längre.
Huset vi bodde i är ommålat men står fortfarande kvar. Allt är annorlunda. Vägen som förut endast inhyste tre hus, kanske fyra om man räknar med Stor-Eriks, har förvandlats. Utvecklats kanske. Stor-Eriks hus är rivet nu. Han är död sedan länge. Han kommer aldrig mer att bjuda in småbarn på karameller inlindande i vitt skrynkligt papper. Kanske är det lika bra.
Jag passerar ängen där luftballongerna landade. Där står radhuslängor kors och tvärs. Det känns ingenting.
En gravid tonåring skjuter en barnvagn framför sig på trottoaren. En bil med tonade rutor passerar. Det luktar damm och mopedavgaser. Allt är precis som förr.
Fortfarande känns det ingenting.
Känslan av vår ligger fortfarande kvar i vinden. Kanske är det därför jag minns saker. Vårvindarna är så förrädiska.
Kojan uppe på berget, vardagseftermiddagarna ensam hemma, bilarna på garageuppfarten. Garageväggen med märken efter puckarna jag sköt, taket jag hoppade från, träden där hängmattan hängde, altanen med busken jag gömde mig i, gräsmattan där vi byggde snökojor om vintern. De finska grannarna som ständigt hördes gräla genom den öppna balkongdörren.
Däruppe låg vi på berget och sköt luftpistol när några ungar kom gåendes på gatan. Den fegaste av dem ropade något elakt. Jag hade inget val. Klart jag sköt. Tyvärr träffade jag bara soptunnan i metall. De blev förstås rädda och försvann. Men kom snart tillbaka med någons storebror och sparkade sönder brevlådan och välte soptunnan.
Jag minns det nu.
Det var nog längesen. Jag tycker allting verkar så längesen. Men så kan det väl ändå inte vara. Inte är det väl så länge sen som vi låg där på berget.
Jag står utanför huset jag växte upp i medan en gammal gnällig kärring passerar mig på gatan. Det vet jag förstås ingenting om. Snart är jag som en gammal gnällig kärring själv. Jag ser fram emot det, men det kommer inte att göra mig omtyckt. Och det är ju det jag vill vara. Jag vill vara omtyckt. Inte omhändertagen.
Det är nu eftermiddag. Skymningen börjar komma när jag promenerar tillbaka.
Jag har gått här så många gånger. Men det här är sista gången.
Inget av det som en gång fanns här, finns kvar. Likt en årstid har det smält bort och existerar endast som en känsla, en känsla av någon form av patetiskt ursprung.
Jag promenerar hemåt tomhänt. Jag har inte fångat något som jag bär med mig tillbaka. Men det är väl precis så det ska vara.
Man går tomhänt och man kommer hem tomhänt.