Det första man känner är förstås värmen. Det gör man ungefär samtidigt som man inser att man faktiskt överlevt. Efter det kommer dofterna. Eldrök, söta blommor och soltorkad tång.

Sen åker man genom tomma mörka gator medan tankarna snurrar runt. Intrycken sköljer över en, det är en mental kallsup. Hela tiden klibbar skjortan mot ryggen medan bilen studsar mot en ojämn väg.

Man somnar och sover tungt. Det är alldeles tyst och mörkt utanför fönstret. Fortfarande har man inte insett att man faktiskt är i Afrika.

När man vaknar är klockan nästan tolv och solen står högt.

Man kastas runt mellan mer intryck, dofter och smaker. Man äter världens godaste mango samtidigt som man tänker på magsjuka. Sen somnar man återigen utmattad i svala lakan. Men det sista man gör innan man somnar är att vända sig och titta på dig där du ligger. Det är fortfarande svindlande.

Sen somnar man och när man vaknar har man fortfarande inte insett att man faktiskt är i Afrika.

Nästa dag åker man till fiskmarknaden. Man blir överfallen av tusen män med fiskar och skaldjur i händerna. Doften är mättad av rutten fisk.

Överallt kaklade bord med glansigt fiskslem och surrande flugor. Ingen kyla någonstans. Man får svårt att andas.

En man som enligt visitkortet heter Mr Star visar runt. Han bjuder på soltorkade räkor. Man tackar nej men är rädd för att man förolämpar honom. Överallt är människor i tyger. Överallt pratas det. Doften tränger in genom porerna. Solen rakt ovanför. Från Indiska Oceanen blåser en svag bris som för med sig en doft av torkad tång som då och då tar sig genom doften av rutten fisk.

På väg hem blir man stoppad av polisen som ger chauffören böter för en trasig vindruta.

Längsmed stranden på Ocean Beach ligger fem människor i skuggan av en stor poppel. Det är mycket vackert. På andra sidan gatan ligger presidentens hus. 
Bilen hoppar fram på den ojämna vägen. 
Intrycken får huvudet att snurra runt runt.

Fortfarande har man inte insett att man faktiskt är i Afrika.

Man vaknar en morgon i slutet av februari och längtar efter sommaren.

Det är inget speciellt med det. Det är mer en förutsättning än någonting annat. Utan minnet av sommaren vore vintern förstås outhärdlig.

Och tvärtom.

Det är som det är med årstiderna.

Ute faller ett tätt vitt snöfall. Man ser hur kristallerna virvlar tyngdlöst och liksom inte får fäste alls.

Man ligger där och en tanke blir till nästa och snart har man trasslat in sig helt. Som om bilderna bara betingar nya.

Någon skrev att människan kämpar en hopplös kamp mot världen genom att insistera på att det finns en tid som är avpassad efter henne. Precis så känns det när man vaknar en morgon i slutet av februari och tänker på sommaren.

Man minns hur det känns när grusvägen övergår i torrt gräs mot fotsulorna. Man minns hur det känns att vandra längs sjätte avenyn i stekande hetta och plötsligt vika in i en sval luftkonditionerad affär. Man minns känslan av ljuset som aldrig riktigt försvinner. Man minns nattens svalka som kommer med myggen och man kan andas igen. Man minns det kluvna vattnets svalka. Man minns hur hela stan liksom ligger stilla och vibrerar. Man minns dofterna.

Så efter ett tag går man upp och tittar ut över snötäckta plåttak och tänker att snart, snart så.

Och samtidigt som man framkallar de där känslorna tänker man att man aldrig kommer ifrån det där med årstiderna.

Att minnas känslan av en årstid är det mest melankoliska som finns. Att ständigt bära med sig den totala metamorfosen.

Tanken är alltför stor för att man ska kunna handskas med den.

Eller som Pär Rådström skrev:

Hon satt där på sin veranda och såg ut över sin barndoms somrar. Hon frös litet grand.