En förmiddag i mitten av april kommer man på sig själv med att svettas där man står utanför huset och inte vet åt vilket håll man ska gå. Man är i en okänd stad och låter fötterna gå dit de bäst vill. Just nu står de still. Sommarvärmen man åkte söderut för att möta är plötsligt där och man står handfallen. Doften från löven som sakta vecklar ut sig är kraftigare än gamla diabilder.
Försiktigt går man gatan fram. En främling bland främlingar. Man känner igen känslan, har saknat den. Passerar halvfulla uteserveringar, en hund utan halsband följer efter men viker snart av på en tvärgata som doftar kraftigt av jord och sopor. Man börjar fyllas av tankar på det som hänt. Bilderna snurrar runt runt i skallen medan man promenerar. Fantomsmärtorna när man vaknar är ibland så starka att man tror att du ligger där. Ändå vaknar man till samma skugga och tomhet. Man lägger sig på sidan och känner konturerna från kroppen bredvid. Vet att det är inbillning, men eftersom inbillningen är så mycket bättre än verkligheten låter man det hända, om så bara för en sista gång.
Man skulle kunna förklara. Men det skulle ta alldeles för lång tid. Det skulle inte vara värt det. Det är inte ens särskilt tragiskt längre.
Någon ny gata med dubbla s och nya hus. Stegen snabbare nu. Ansiktena runt omkring förvandlas till suddiga konturer. Ljuden från bilarnas tutor hörs som vore de under vatten. Man är så långt borta. En natt någonstans i den gamla staden. Nya dofter, nya konturer från nya kroppar. En sådan obeskrivbar känsla. Som första gången man cyklade utan att någon höll i. En euforisk skrämmande känsla. Att något så obekant kan vara så bekant. Det är förstås obegripligt.
Stegen saktar in när man inser att man är vilse. Husen är obekanta och gatorna plötsligt öde. Vägen tillbaka har försvunnit i bilder från förr. Solen har börjat gå ned och värmen försvinner sådär fort som den bara gör i början av sommaren. En klocka slår i någon förfallen kyrka. En hund skäller. Och där står man och tycker att det mest är obegripligt.