Målaren Bjarne Engebret frågade Aksel Sandemose på försommaren 1956 om han alls kunde arbeta. Han svarade att han inte alls kunde arbeta för att det alltid kom ett ansikte mellan honom och skrivmaskinen.

Vad skulle du göra om det kom ett ansikte mellan dig och staffliet? Frågade Sandemose.

Han svarade: Jag skulle måla det ansiktet.

Det är förmiddag och solen står rakt ovanför. En bit bort ligger två män och pillar bort ogräs mellan stenplattorna. Det ljusblåa klordoftande vattnet är precis lika ljusblått och klordoftande som på andra ställen.

Det har nästan gått en månad och det är första gången jag är ensam.

Som alltid på nya platser går tiden utan att man känner det. Det var en evighet sedan vi kom hit och samtidigt var det igår. Tidens gång är obehaglig och fantastisk på en och samma gång.

Det är nu man börjar fundera.

Det var först när du låg i gröna lakan på sjukhuset som jag insåg att vi faktiskt är i Afrika. Oron. Tvivlet. Kanske var det tröttheten, eftersom det i tröttheten alltid bor ett tvivel.

Det stramar i armarna när jag häver mig upp på de stekheta stenarna som ramar in poolen. Männen ligger inte kvar längre. Solen fortfarande rakt ovanför. Jag sätter mig i en smutsig plaststol och har torkat på några sekunder trots att det knappt blåser någon vind. Det bränner i huden så jag reser mig och går tillbaka till lägenheten.

Dörren står öppen, städerskan har inte hunnit klart och smiter ut när jag kommer. Jag funderar över om jag ska förklara att det går bra att hon är där när jag är där. Men språkförbistringen gör det till ett för stort hinder för att jag ska anstränga mig.

Låter istället kalla duschstrålar svalka den heta huden. Smutsen som rinner av mig luktar insjö. Dofterna väcker något som kanske kan beskrivas som en längtan.

Hur ofta slås man inte av en längtan? Den bitterljuva längtan. Nostalgin. Det måste vara värmen och solen som sätter igång processen. Dofterna.

Det finns något inmutad inom mig, ett område vigt åt det som inte finns någon annanstans, det som alltid känns som mest ju längre bort man befinner sig. Det där obeskrivbara. Hem.

Det är förstås mer komplicerat än så. Det måste vara mer komplicerat än så.

Så blir man ståendes i köket och kommer att tänka på lakan. Tjocka varma lakan. Har det med hemma att göra? Har det med någonting alls att göra?

Hela tiden fortsätter tiden att gå.

Mer än ett år har passerat.
Ett år sedan de där månaderna som varade i flera år. Ett år sedan jag flydde tio gånger utan att komma någonstans. Ett år sedan allt vändes uppochner.

Nu känns det förstås som det var tvunget att bli som det blev. Då kändes det allt annat än just det.

Samtidigt som du lyfte från Arlanda satt jag i den blå ulltröjan på berget i Småland. Satt där och försökte läka flera månaders trasighet. Det gick förstås inte. Istället gick jag ned till vattnet som bredde ut sig alldeles för stilla för att vara vårvatten. Satt där och kände vätan i vårvinden som inte hunnit bli ljummen än. Satt där och lyssnade till årstidernas skiftningar.

Men man läker inte. Man försöker glömma. Försöker förtränga. Förstås fungerar det inte. Men man försöker.

Så jag fortsatte söderut, tog båten över till Tyskland. Hela tiden snurrade bilderna från månaderna som passerat runt runt i skallen. Ingenting hjälpte. Du var ju där hela tiden. Hur mycket jag än försökte. Jag skrev om allt det där då. Inte heller det hjälpte.

Jag drack mig berusad på en rysk restaurang och vinglade runt Prenzlauberg utan att hitta hem. Jag kunde försvunnit där och då. Kanske var det planen hela tiden.

Men jag klarade inte av att genomföra den. Du stod i vägen. Hela tiden stod du i vägen.

Jag vaknade upp i en lägenhet med två balkonger på Boxhagener Straße. Väggarna snurrade runt där jag låg och kände mig som någon annan, en karaktär jag läst om eller hittat på. Drömde om sommarskärgård. Jag drömmer alldeles för ofta om sommarskärgård.

Jag har redan beskrivit hur jag tillslut kom tillbaka till stan, hur jag inte hörde av mig men ändå mötte dig utanför Dramaten. Då hade sommaren redan börjat.

Hur allting vred på sig. Jag har redan beskrivit de där dagarna i sommarskärgården som sedan följde.

Det är redan ett år sedan.

Precis det sitter jag och tänker på när jag för första gången på över en månad är ensam. 
Jag går runt i lägenheten. Står länge och tittar på dina kläder som hänger i garderoben. Det är fortfarande overkligt.

Dagarna flyter ihop när det mest består av arbete och en aldrig sinande värme medan huden blir brun och stramar.

Fortfarande fantiserar man om sommarskärgård. Framförallt har man insett att man faktiskt är i Afrika. Tillsammans med dig. Och den känslan är lika skrämmande som underbar på en och samma gång.

Så försvann strömmen igen. Ingen mer luftkonditionerad svalka. Bara pressande varm Afrikanatt.

Där ligger man sönderbränd. Huden stramar och bränner. Mörkret är kompakt. Stjärnorna alldeles klara.

Hemma börjar kännas alltmer avlägset.

Man tänker på förra gången man lämnade landet. Känslorna känns igen.

Det är så varmt att det inte går att sova. Istället går man och ställer sig under duschen och låter iskallt vatten svalka svedd hud. Man borstar tänderna i mörker och tänker på ljusa svenska badrum. Med kakel.

Ute hörs syrsorna och det luktar illa från kylskåpet.

Varje dag kommer städerskan och hämtar tvätten.

Kontrasterna.

Man undrar hur man ska förhålla sig men det finns förstås inget sätt.

På stenmuren springer ödlorna. Träden och palmerna är prunkande och allt drunknar i färg. Solnedgången är förmodligen magisk om man kunde se horisonten.

Just nu, de sista skälvande minuterna innan alla elektriska maskiner tagit slut. Kvarlämnade åt mörkret och värmen medan det droppar från frysen.

Sen vaknar man till åska och grå himmel. Fortfarande tryckande fuktig värme.

Man tittar ut genom fönstret och ser palmen man ser varje morgon. Palmen och färgerna.  

Åskan mullrar högre än vad man är van vid. Och man minns förstås.

Man tänker på stugan, på mullrande åska där man ligger under en bok av Stieg Trenter.

Det plötsliga hällregnet. Smattrandet. Den mörka himlen. Hur allting stannar upp för några korta skälvande minuter. Hur allting är över redan innan det börjat. Kvarlämnad med dofterna och den vibrerande fukten.

Så en morgon när man sitter med kaffet och känner brisen från Indiska Oceanen så inser man att man faktiskt är i Afrika.

Känslan är obeskrivlig.

Stranden. Havet. Solen. Du.

Ibland kan det vara så mycket mer än ett jaha.