Tom inuti. Ett äggskal.
Av alla sätt att beskriva något genom någonting annat.
Inget är på riktigt. Man vet att du kommer, vet att du är tillbaka. Vet att varje gång du öppnar käften tror folk att du ler, men inget kunde vara mer fel.
Jag flyger in på låg höjd, bestämmer mig för att gå ned på ett stycke slät mark till höger om en ås, fältet är mjukt och lerigt och för ett ögonblick tror jag att jag ska sjunka rakt igenom jorden när jag tar mark.
Jag går mot åsen för att orientera mig, mina fötter sjunker ner till anklarna i den gulgröna sörjan, jag börjar redan ångra att jag begav mig hit.
Jag har inte varit här på många år, känner inte riktigt igen mig, allt är förändrat, verkar tomt och öde, här finns inga tecken på liv.
Plötsligt ser jag den uppe på en kulle, en väldig tegelkoloss med trappgavlar och korpar och hundrafönstriga fasader, en bister maskulin byggnad.
Det ekar av stegen mot tunga plankor. Stora tavlor på väggarna med storslagna motiv i guldramar. Så som det ska vara. Dämpar fotstegen men inte tillräckligt. Ett motiv liknar någon men jag kan inte placera minnesbilden. Gammal kvinna med vattniga ögon. Hornhinnan som fettfläckigt glas. Därunder flyter en blå äggula som spruckit under stekningen och smetats ut. Munnen halvöppen. En stark känsla av något men jag vet inte vad. Jag börjar nästan gråta, inte för att bilden är sorglig, utan för att jag är det.
Ett namn på en dörr. R. Yates. Jag knackar men ingen öppnar trots hasande steg på andra sidan. Jag knackar en gång till, hårdare. Inget hörs längre. Jag fortsätter framåt genom korridorerna. En spiraltrappa leder uppåt där korridoren tar slut men jag hinner aldrig fram.
Fågelkvitter hörs från någonstans långt borta. Inget tåg. Där borde vara ett tåg. Men där är endast fågelkvitter och fotsteg mot golv. Det är mina egna fotsteg. Men ändå.
Metaforen är för simpel. Så genant.
Jag står stilla när ett skrik skär genom tystnaden och jag rycker till. Tyst igen.
Fötterna börjar sjunka genom golvet. Försöker ta mig loss men något håller mig kvar. Tio starka armar runt knäskålarna drar mig nedåt. Känner att det är över nu, slut. Det blir inte mer än såhär. Ville gå ut med en smäll. Bubblor och cigarrer. Inte såhär. Det går inte såhär. Det stämmer inte.
Högst uppe på en kulle. Jag ser huset därnere. Långt därnere. Ena foten över kanten, sandig jord som rullar lätt. Tar sats och skjuter ifrån. Precis som jag tänkt mig. Underlaget rullar och jag glider nedför sluttningen. Farten ökar men jag lyckas på något mirakulöst sätt hålla balansen. Lutningen avtar och jag saktar in precis utanför ett rött hus. Dammet yr i hettan. Hunden springer med viftviftandes svans runt benen. Fortfarande drar det nedåt. Men jag kan röra mig igen.
En lapp med oläslig text. Urskiljer bokstäverna E och S. Inget mer. Obegripligt. Samtidigt har solen börjat gå ned. Färgerna är inte lika starka längre. Allt suddas ut. Försvinner snart i ett stort nattligt mörker.
