Igår regnade det. Jag har egentligen inte mycket att säga om igår.

Jag såg en bild på ett övergivet hus och blev sentimental. Jag blir alldeles för ofta sentimental. Minns för mycket. Jag borde sluta minnas så mycket. Det leder ändå ingenstans. Leder bara in i fler minnen och tillslut sitter man inspärrad. Vita väggar framför en glödande septembersol från en trång glugg. Det är min bild av inspärrningen. Jag minns nämligen den också.

Nu sitter jag och minns en påsk för länge sen.

Det var en kall aprilmorgon. Tjälen fortfarande hård som granit, ovanpå mest gyttjig lera. På dikets solsida, tussilago. Ett porlande genomsyrade skogen. Jag minns att jag letade påskägg. Jag och någon annan. Kanske kusiner. 
Vätan trängde in vid skospetsarna. Solen silades försiktigt ned mellan grantopparna. Den stora öppna ängen med gräset som ännu inte hunnit resa sig efter vinterns tyngd. Som om naturen fortfarande inte förstått att snön faktiskt är borta. Kanske nästa dag. Men inte den här dagen.

När man kom hem den här tiden hade mamma alltid plockat tussilagos som stod i en äggkopp i köksfönstret. Kanske några vitsippor. Men hon plockade mest tussilago.

Jag vet inte varför jag berättar det här. Historien har ingen som helst poäng. Tussilago i ett köksfönster är ingen berättelse.

Det var samma tid som man kunde finna mamma i köket i det grönvitrutiga förklädet.

Ingenting av det här finns kvar. 
Det är som om tiden fullkomligt utplånats.

Hur det kändes att åka nedför berget på baksidan av huset. Cigaretterna vi gömde i kojan i trädet som brann upp sen. Hur det känns att ta av sig hockeyhjälmen när håret är alldeles vått och det är minusgrader. Hur tiden sakta passerade när man var ensam kvar i huset. Spänningen i att stjäla sprit eller att gömma öl i skogen.

Synen av mammas brunbrända rygg böjd under vinbärsbuskarna medan solen sken över Mossbergavägen.

Lukten hos grannen. Cigarettrök blandat med kaninpiss och den där andra doften; kladdig äppeljuice på en skärbräda i plast blandat med cornflakes.

Hur många minnen har jag inte från den här platsen.

Skrevan på berget som vi låg och spanade ned mot vägen där knappt någon passerade. Fortfarande var Mossbergavägen en liten gata med några få hus i skogen. Nu finns den inte mer. 
Klart som fan att man blir sentimental.

Någon har målat om huset nu. Fläcken där jag råkade spreja svart färg när jag målade om cykeln finns inte mer. Fläcken som jag sedan täckte med vit målarfärg jag hittat under några skrynkliga platspåsar i garaget. Jag berättade aldrig. 
Känslan när pappa skottat ihop snö i en stor hög och man fick hoppa från garagetaket. Utrymmet under altanen, fuktigt och jordigt alltid fullt med saker som ingen använde. Ångorna i pannrummet. Balkongdörren som jag slog sönder. De blå garagedörrarna som jag skjutit så många tennisbollar mot. Träbänkarna vi använde som mål. De flagande pelarna under balkongen.

Jag minns exakt vilka trappsteg som knarrade mest, husets svaga punkter. Eller hur det kändes att somna med neddragna persienner på sommaren. Hur trästolarna på altanen kändes när pappa grillat fläskfilé på sommaren. Mammas ostsmörgås och svarta kaffe invid radion om sommaren. Stigarna. Cykelvägarna.

Gräslöken jag planterade, finns den fortfarande kvar?

Mörkret har hunnit falla över Tanzania när jag inser att det kanske inte är just hemmet jag längtar efter.

Havet är bländande vitt. Vindflöjeln snurrar. Marken är fortfarande fuktig här och var efter nattens sporadiska skyfall.

Parkeringsplatsen är nästintill öde. På muren som avskärmar rabatten sitter en man med sovande huvud. Långt ute mot horisonten ligger fartygen och väntar.

Dofterna från den nyklippta gräsmattan och prunkande grönskan letar sig in i restaurangen. Doften av Afrika. Den har för få distinktioner. Inget som urskiljer sig. Regnvatten som förvandlat vägen till lersmutsig luktar instängd kloak. Köttet ligger framme i hettan medan flugorna gnider benen mot varandra. Dieselångorna. Allting blandas och blir till en enda stor smutsig doft.

Hur ofta blundar man inte för skönheten.
Havet om morgnarna precis när solen går upp. De svarta fågelsiluetterna som lyfter i gryningen mot den stjärnklara himlen. Den sprudlande växtligheten.

  

Istället drömmer man om ett slagsmål i köket. Med svullna läppar och blodiga kockrockar.

Och kulvertar. Utrymmen som inte sett dagsljus på flera år. Flammande facklor som kastar långa skuggor. Någonstans finns det jag letar efter. Hela kroppen vibrerar av krocken mellan vetskapen och oförmågan. En duns mot magen. Något som fladdrar. Frasande ljud. En till. Jag duckar utan att veta vad jag skyddar mig mot. Känner något varmt som rinner från pannan. Några sekunder passerar utan att någonting händer.  Böjer huvudet uppåt samtidigt som jag hör någon som andas. Känner fuktiga andetag flåsa mot nacken.

När jag slår upp ögonen är det fortfarande mörkt. Det kan ha gått en kvart det kan ha gått ett dygn. Man är totalt oförmögen att förnimma tiden. Klipper med ögonen. Frasande. Är inte kvar i drömmen men är inte heller helt vaken. Luftkonditioneringen brummar svagt. Då och då skäller hunden från andra sidan vägen. Ligger kvar på rygg och stirrar in i mörkret. 
Tänker på berget. Lugnet på berget. Fåren. Gräset som sakta böjer sig i vinden. En bil rör upp damm som sakta dalar ned mot fonden av en gassande sol. 
Samtidigt känner jag konturen av dig där du ligger och sover tyst. Trycker mig närmare. Känner värmen vandra över till mig. När jag ser dig ligga där med håret rinnandes floder över kudden så känner jag fortfarande samma lycka. Samma oförstörda gränslösa lycka.

Klipper med ögonen några gånger till.

Utan att jag märkt det har jag snart somnat igen.

"You shouldn`t," she said. "That`s what I mean by giving up. It says it`s bad for you. I know it`s bad for you."

"No," he said. "It`s good for me."

Det tar bara några minuter för himlen att skifta från blått till svart. Plötsligt är det bara där. I några sekunder stannar allting upp. Det enda som hörs är den tilltagande vinden.

Andhämtningen stoppas och lungorna fylls med luft. Det händer ingenting men är ändå febril aktivitet. Likt inuti kroppen innan viruset fått fäste.

Jag står i köket och ser det hända. Även jag stannar upp. Tänker tankar som jag inte tänkt om det inte vore för regnet. Men man minns inte, istället känner man förflutna regnbyar dra fram genom minnets spindelväv. Likt en välbehaglig rysning av förflutet regn

Längst bak i huvudet trummar regndropparna som mot en tältduk innan det tar sig framåt. Någonstans börjar man känna kylan som vätan för med sig. Hela tiden trummar regnet fast det är olika ljud varje gång.

Nu trummar det mot fönsterblecket på Folkskolegatan.

Nu trummar det mot bilrutorna medan vindrutetorkarna febrilt vevar fram och tillbaka.

Nu trummar det mot altanen.

I en bil någonstans i Spanien. Solen har börjat gå ned och dagsutflykten till bergen är över. Plötsligt är det bara där.

Där sitter man i en bil utan tak och huttrar medan kartan som är lagd som ett täcke ovan de bara benen smälter ihop till en geggig massa.

Vi sitter på ön och ser det komma från fastlandet. Kaptenen kommer springandes på stranden och säger åt oss att packa ihop våra saker. Det är alldeles tyst i luften. Det börjar precis när vi ska klättra ombord. Kläderna limmas mot huden.

Känslan av ett var plaskvåta jeans som klibbar mot benen, kraftansamlingen för att dra av dem. Hela tiden droppar det från håret som hänger ned i pannan

Körsbärsträden i korsningen av Elizabeth och Spring, de fuktiga vita blommorna som ligger fastkletade på gatan blandas med oset från restaurangerna. Regnet har kommit och försvunnit på några minuter. Vore det inte för doften finns inga bevis.

Jag sitter på lektion i någon av universitetets bokstavsbyggnader. Du är sen som vanligt. Det är i början av terminen och jag har bestämt mig för att sluta tänka på dig hela tiden. Det här var på den tiden jag hade någon annan. Så kommer du inspringandes. Håret är vått. Sminket rinnande nedför kinderna. Du är obeskrivligt vacker.

Insikten kommer med regnet. Du hade etsat dig fast för alltid.

Regnet får de vildvuxna grässtråna att buga sig mot himlen. Ljudet av regnet som piskar mot träväggarna och silas ned genom trädkronorna. Doften av syren som slås sönder av hårda regndroppar blandas med våt jord. Vore det inte för vätan skulle doften vara alltför mättad och söt. Nu blir den istället frisk, nästan som ett eget levande väsen.

Den duvgrå nyansen hos en svensk himmel efter nyfallet regn. Den bär alltid med sig en förhoppning.

Det tar inte många minuter innan fukten får tankarna att bli till en enda stor gyttjig massa. Det är först då man inser att oxsvansen håller på att bränna och plötsligt är man tillbaka i den där satans verkligheten igen.

Man står och tittar ut i mörkret. Funderar som vanligt. Kanske letar man. Förmodligen. Det är det enda man har när man står där och stirrar.

Att leta efter något man inte vill hitta måste vara det mest ofruktsamma som finns. Om det åtminstone varit en jakt på det förflutna. Men man hittar aldrig hem. Men det har också sagts att man aldrig far hemifrån.

Fragmentariska bilder. Ett torp med blommiga filtar som luktade mögel, en smal stig ned mot vattnet kantad av prunkande grönska, vid stigens slut en liten stenig strand och ett kallt vatten, ett par lila badbyxor med gul text.

Det är inte alls bilder som bara passerar, det är bilder som frammanas.

Hur träet i bryggan känns mot huden när det värmts upp av sommarsolen, hur rötan doftar i skogen på hösten, hur det känns när man inser att snön faktiskt är borta och man i sin tur faktiskt inser vad det innebär.

Hur nära skolavslutningen var då.

En park där något är slut för länge sen. Några kvar som tänt en brasa i en sandlåda invid en parkbänk. Sittandes på ryggstödet som man gjorde då. Vi eldade för att man gjorde så då.

Det var en skolavslutning i början av högstadiet.

Gräset alldeles vått av daggen, fåglarna kvittrade medan jag ledde cykeln hemåt. Den gröna huvtröjan som jag tyckte så mycket om trots att den hade ett hål vid magfickan. Brandröken som etsat sig fast i kläderna. Oron över att någon skulle komma på en.

Hur övergiven en villaförort kan te sig när försommarsolen börjar gå upp.

Man smög in i hallen och tog av sig skorna försiktigt. Lyssnade vid trappan. Strumplästen mot det kalla hallgolvet.

Man skriver det och märker att man hamnat i en spiral av bilder som vindlar sig uppåt likt en spiraltrappa. Men det är varken svindlande eller obehagligt. Det är precis här man vill vara.

Man finner sig plötsligt längtandes efter de mest underliga saker. Ljudet av cykeldäck som klyver en vattenpöl på en asfaltsväg, doften av insjö precis när solen går ned efter en het blommande sensommardag, känslan av snö som blåser innanför kragen och smälter mot huden innan den sakta rinner nedför nacken, doften i en bil som stått och blivit het i sommarsolen.

Kanske skulle man frestas att hävda att det här var en tid då man inte hittat något att rymma från.

Men det vore förstås katastrofalt.

Istället landar blicken på fingret och med ens känns allting bra igen. Kasten mellan tillstånden går egentligen alldeles för fort. Men det är väl så det ska vara.

Man kryper ned i sängen. Täcker kroppen med ett tunt lakan och låter luftkonditioneringen svalka ansiktet medan man väntar på att du ska komma hem. 

Det sista man känner är något som fortfarande inte riktigt har hunnit bli en del av handen. Och man tänker att precis just så känns det att hitta hem.