Det finns vissa ögonblick från 2000-talet jag alltid kommer återkomma till. Ögonblick som fortfarande väntar på att förverkligas eller på att bara sippra ut genom en ventil i en meningslöshet.

Hornstull 2004

Snön faller utanför fönstret på Folkskolegatan. Högalidsskolan ser ut som något av John Ajvide Lindqvist. Det här var en annan tid.
På golvet ligger en tom vinflaska. En mobiltelefon ligger avslagen på matbordet, köket är fullt med disk, kranen droppar på en blå plastbytta.
Stora feta snöflingor svävar sakta ned och löses upp när de slår mot asfalten. Luften är alldeles vit och tjock. Jag sitter i fönstret och ser hösten utanför sakta försvinna. Vattendropparna trummar mot fönsterblecket. Det är något speciellt med just den här natten. Förmodligen tänker jag så innan jag försvinner ut.
När porten slår igen halkar jag i slasket på trottoaren. Genast tränger vätan in genom byxorna. Gatlyktorna är det enda tecknet på liv. Snön faller fortfarande men den får ligga kvar nu.
Runt hörnet, ut på Långholmsgatan, nedför Södermälarstrand, uppför trapporna mot Skinnarviksberget. Det knarrar under skorna.
Jag stannar och betraktar spåren efter en hundpromenad som sakta blir otydliga för att sedan försvinna. Det blåser mot nacken, tjocka snöflingor fastnar i håret, smälter och rinner nedför kinderna. Några ensamma bilar lyser upp Södermälarstrand när de fortsätter bort förbi Slussen ut mot Nacka.
Jag står kvar alldeles för länge medan snön faller tät och plusgraderna gör omgivningen till en enda stor toalettspolning.
Mycket av den sista tiden i Sverige är försvunnen i arbete, alkohol och efterfester. Minnesbilder dyker fortfarande upp, bilder som jag inte kan förstå, vet inte om de stämmer, okända ansikten i min lägenhet, bryska uppvaknanden i täcken som luktar främmande, gamla bekanta som plötsligt sover bredvid mig på morgonen, flaskor som krossas mot asfalten, varje dag vaknade jag med ännu ett hål i huvudet.
Bilderna trängs därinne, bultar och snurrar runt runt, vill komma ut men är för evigt fastnaglade på insidan likt ett jackfoder vänt inåt.

East Village 2005
Jag går uppför Broadway, inte säker på om det är rätt håll. Varje steg jag tar är flera kilometer, hela tiden dras jag ned mot marken. Kunde inte vara kvar. Höll på att sugas upp av golvet. Misstänksamma ögon överallt. Det kommer tillbaka till mig nu. Jag gick åt fel håll först, vilse någonstans i East Village, där jag sprang in i M. Hon tittade konstigt på mig. Jag kände hennes blick. Skräcken när min mun rörde sig men inga ljud kom. Tungan som sand. Hon förstod. Hur skulle hon inte förstå? Hon ser det i mina ögon och hon ler. Men jag har redan fortsatt framåt. Måste hitta rätt väg. Bara raka vägen uppåt. Hem till Upper West Side. Allt jag vill är att må bra igen. Glömma den här kvällen. Glömma allt. Krypa ihop i sängen och vakna nästa dag. Allt ska vara som vanligt igen. Gårdagen som en vanlig gårdag, som ett minne bland andra minnen. Tvinga in det bland de andra.
Plötsligt bländas jag av ljusen. Jag förstår med en gång. Jag har äntligen gått rätt. Ljusen kommer från alla håll, jag närmar mig Times Square. Äntligen. Bara tjugo kvarter till. Lyckan är fenomenal. Kroppen full av hopp nu. Jag känner att något tar emot. Något varmt nuddar vid min kind och jag märker att jag stannat. Jag ser uppåt. Ser att jag gått rakt in i en häst. Ägaren står en bit bort och tittar mot mig. Han är polis. Jag känner rädslan krypa upp från gatan och rakt in i mig. Ljusen är överallt. Det är ett ögonblick som jag inte vet när det slutar. Jag vet inte hur jag kommer hem. Bilderna har försvunnit. Tillslut somnar jag med kläderna på i fel säng.

Ö på Västkusten 2006
Vågorna sveper upp över strandkanten där vattnet gör djupa fåror i sanden, små kanalsystem som meandrar och grenar ut sig till deltan i miniatyr vid vattenbrynet. Solen har försvunnit bortom bergen och efterlämnat en glödande spegelbild på vattnet. Gräset ser så nedtrampat och övergivet ut som det bara kan göra på en övergiven badplats. En övergiven badplats måste vara bland det ensligaste som finns. Man kan fortfarande höra ekot av badbollar och suset från frisbees samtidigt som man känner lukten av mjukglass och Nivea, men de är jordens ödsligaste ekon och jordens ödsligaste stänk av dofter.

Skottland 2007
Vi dricker Oban i bilen på väg norrut från Edinburgh. De gröna fälten lyser som neon i kvällsdiset. Någon gång somnar jag och drömmer om fyrar. Vi övernattar i St Andrews. Äter och dricker vin innan vi går ut på St Andrews artonde fairway. Känslan är svindlande.
Nästa dag blåser det storm trots att solen skiner. Vi kör ut mot havet. Hamnar i Anstruther. Det är en stormig måndagsmorgon i september. Vågorna slår upp över bryggorna där båtarna ligger inne.

New Mexico 2008

”XM radio! Another hour of music pow- pow- powuueeer!”, Radiojingeln slutar och första ackordet i Thin Lizzys ”The boys are back in town” strömmar ur högtalarna. Regnet öser ned och jag sänker volymen på radion för att inte väcka dig. Två dagar tidigare föll snön i Santa Fes vackra berg. Nu återstår regnet.

Snart ska jag svänga av motorvägen och leta upp ytterligare ett i raden av motell. I snart två månader har vi varit på väg.
Plötsligt händer något. Jag har försvunnit från bilen och ser mig utifrån. Men det jag ser är fragment av andra Jag har förvandlats till ett lapptäcke av andra personer. Det är bara några korta sekunder, men jag vet att jag kommer att bära med mig dem för alltid.
En lastbil bromsar tvärt och jag tvingas göra samma sak. Du vänder på dig, men vaknar inte. Ögonblicket är försvunnet.
Regnet smattrar mot fönsterrutorna. Vindrutetorkarna arbetar febrilt. Jag känner mig plötsligt väldigt trött och svänger av från motorvägen. Kör genom en stad jag inte vet namnet på. Letar efter ett nytt motell. Fortfarande sover du bredvid mig.

Torsdagsbrev

Klockan har strax passerat 22 och det är julafton igen. Den behöver inte beskrivas.Den innehåller samma sak för de flesta. Man äter och man minns.

Kanske är det händelser som ligger nära i tiden som har gjort mig ovanligt sentimental. Kanske inte. Det spelar ingen roll.
Tiden har försvunnit och jag kan inte längre minnas när vi senast spenderade en julafton tillsammans.
Efter allt som hände flydde jag bort. Jag hade inget annat val. Sedan dess flyr jag varje jul. Det hör liksom till. Men just ikväll slår det mig att jag saknar er. Saknar det som ni har som ingen annan har. Saknar delade minnen. Saknar en familj som inte längre finns.
Jag saknar att göra det som vi alltid gjorde. Samma saker som alla andra gör, fast på vårt sätt.

Brukar ni också tänka på den gula segelbåten ibland? Det finns ingen annan som gör det.
Minns ni stugan i Idre där jag bröt armen? Det finns ingen annan som kommer ihåg den.
Minns ni när vi träffades i Gröndal efter det som hände? Jag var tvungen att dricka alldeles för mycket för att klara av att dyka upp. Jag minns det för att jag aldrig varit så ärlig som nu. Minns hur arg jag var. Oförstående inför andras förstående. Jag kommer aldrig att förstå. Det är så svårt att förstå det man inte pratar om.

Det var en kväll på Mossbergavägen. J hade skrivit ett skolarbete om civil olydnad. Jag vet inte varför jag minns det så tydligt. Men jag gör det. En hetsig diskussion en trappa upp. Höga röster på olika sidor om bordet. Hela tiden var jag på din sida. Hela tiden.
Vet ni varför jag älskar ljudet från dismaskinen så mycket? Det slog mig nyligen. För att det ljudet på fredagskvällen betydde att just den här kvällen inte skulle sluta med bråk. Ljudet av diskmaskinen från köket betydde en lugn tevekväll i soffan. Glass ur de vita skålarna som var repiga i botten. Doften av nybryggt kaffe. Nöjesmassakern på teven. Disken var inplockad, måltiden avslutad. Det skulle inte skrikas över middagsbordet ikväll. En trygghet som aldrig mer kommer att finnas. Jag har berättat det för andra, men ingen kan förstå det som ni.

Minns ni lukten i det bruna skåpet på övervåningen? Friskt av pressade rena lakan, trä och sötsliskiga torkade blommor. Hur katten låg på mattan vid balkongdörren medan dammet liksom stod still i ljuset från solen. Alla de andra dofterna från köket när mamma fortfarande gjorde egen svartvinbärssaft och äppelmos.
Sommardagarna i hammocken hemma hos mormor och morfar. Morfars runda blå gummiplatta som han placerade sin arm på efter hjärnblödningen. Mormors plåtlåda som lät av skurna bruna kakor när den plockades ned från sin hylla. Lukten när man låg i gräset under plommonträdet.
Jag delar inte det här med någon annan.
Bråken när mormor dog. Hur det aldrig tog slut. Minns ni det som jag gör? Det var något som fastnade på mig. Något som aldrig helt försvann.

Jag vet att jag alltid varit tvungen att skrika livet ur mig bara för att veta att jag fanns och var. Det är fortfarande så. Men ingen vet det lika väl som ni.
Kanske är jag onödigt sentimental. Förmodligen är jag onödigt ärlig.
Men jag ville bara säga att jag saknar er ikväll.

Man vaknar en måndag i mitten av december. Tittar ut genom fönstret och ser att det har snöat under natten.

Vinterns första snö.

Det är nu man ska minnas.

Man sätter sig i köket medan kaffebryggaren pyser och frustar. Det tjocka mörkret tränger in genom rutorna. Nackamasten blinkar någonstans.

Snöflingorna förefaller svarta ända tills de landar på marken.

Man kan få för sig att nu kommer vinterns första snö. Man kan få för sig att från och med nu ska stadens parker vara vita och vackra, från och med nu och länge ska barnen rosenkindade dra omkring med pulkor och skidor och borta är hosta och höstblekhet. 

Så är inte fallet.

Man försöker minnas. Det pyser och frustar.

Man minns en gränd i Gamla Stan. Feta snöflingor smetar ut mascaran över hennes kinder till abstrakta mönster. Varm hand mot bitande kall kind. Röken ur munnen blir varmare ju närmre den kommer.
Gestalter skyndandes runtomkring. Pappor med påsar, skinnhandskar och fladdrande rockar. Likt fantomer ilandes i gränderna. Man minns ett ögonblick för längesen.

Jaha.

Man minns en annan måndagskväll. Vurpan på Folkungagatan. Gitarrspel ekandes i tunnelbanan. Kylan. Mörkret. Läpparna. Mjukheten i konturerna av en liten frusen kropp mot sin egen. Samtidigt faller snön ned över plåttaken och man börjar frysa. Man vet att det tar slut samtidigt som det börjar. Man börjar tvivla.

Och börjar man tvivla på sig själv i decembermörkret, då är den jacka man bär alltid alldeles för tunn, ens skosulor för tunna och vantarna naturligtvis glömda. Och var glömde man sina vantar. Var glömde man sina vantar sist. Det är alltför länge sedan.

Man dricker kaffet i kökets tysta mörker och ser solen gå upp. Tankar på knarrande fotsteg i söndagssol, rykande kaffe med smak av termos, äggsmörgås, bländande vita vidder. Slumrande popplar  i symmetriska längor. Bilderna trängs runt därinne. Bökar och stånkar. Och samtidigt börjar känslan av tvivel sakta försvinna.

Mardröm

Vykort

Han hade blivit väckt av en svärm småflugor som envist surrade kring huvudet. Det var lönlöst att försöka vifta bort dem. De gjorde ingen skada. Han sträckte ut armen efter flaskan för att få slut på smaken i munnen. Armen famlade i luften vilket fick honom att kvickna till något. Han öppnade försiktigt ögonen, värjde sig för det vita skenet med handen som skydd.

Solen var inte längre utslagsgivande för räkning av dagarna. Ett år kunde vara som ett decennium, ett decennium som ett sekel, ett år som en dag. Men den kunde vara utslagsgivande på helt andra sätt.

Som en dag som denna, med sin torra hetta skulle den hålla några personer fångna i skuggan av någonting annat. Det var ett som var säkert. Det var precis som det skulle vara på sommarens sista dag. Varje sommar har en sådan. Redan imorgon skulle den vara borta. På stranden skulle skratt från barn och studsande bollar eka tomt. Skrik och skratt från sommaren skulle förvandla ön till världens mest ensliga plats. För det är ju så, att där det tidigare funnits liv och rörelse och när denna plötsligt försvinner, det är först då det blir ensamt.

”Här är för mycket folk” hade någon sagt tidigare samma kväll. Men han mindes inte längre vem. Solen hade försiktigt, nästan trögflytande, börjat dala nedåt men reflekterades fortfarande skarpt mot vattenytan. Klockan hade ännu inte passerat middagstid. Nyss hade det varit fullt med folk och musiken hade dånat ut från berget ned mot stranden medan Flora hade suttit bredvid honom och hållit hans hand. Rösterna från tidigare ekade i den stumma luften. En svag bris blåste in från norr, men fortfarande var det flera timmar kvar tills kvällens verkliga svalka skulle svepa in över ön. Han torkade sig i pannan med en näsduk och kände efter i kroppen att allt var som det skulle, som man gör när man kliver ur ett rykande bilvrak. Det gjorde inte ont någonstans, inte mer än vanligt. En samling måsar kretsade högljutt en bit bort. Båtarna låg stilla i hamnen.

Den vita korgstolen knakade under hans tyngd. Festen som hade börjat flera timmar tidigare hade tagit en paus. Alla år han spenderat på ön hade det varit samma sak. Sommarens sista fest. Innan sommargästerna lämnade ön åt vintervilan. En fest för alla som ville vara med och dricka bort den stundande vintern. 

Klockan tolv samlades alla på öns högsta punkt, rest av öns historia. Stenhuggningen hade slutat för länge sedan men efterlämnat formationer i berget som inte var naturliga. Med tiden kom många av dessa att fyllas med vatten. Just denna bar likheter med en krater och hade därför fått namnet Vulkanen. Här åt och drack man medan solen stod högt innan solen blev för tung.  

Just den här sommaren skulle bli nittonhundratalets varmaste. Det hade inte regnat sedan i början av juni. Skulle någon råka slänga en fimp eller en illa släckt tändsticka skulle förmodligen hela ön stå i lågor. Vattenransoneringen som brukade börja först i augusti hade i år startat en månad tidigare. Knappt det salta vattnet runt ön skänkte längre svalka. Vattentemperaturen nådde såhär mot slutet av augusti över 26 grader. Men snart skulle det bli svalare.

Solen brände mot pannan. Bara tanken på att resa sig fick svetten att bilda pärlor som en efter en krampaktigt släppte taget om hårfästet och rann nedför ansiktets kanaler. Han kunde inte sitta här längre. Med ett fast tag om stolen reste han sig så kraftigt att det svartnade för ögonen och han blev ståendes gungandes fram och tillbaka likt ett villebråd som just träffats av den dödande kulan. Men han föll inte. Snart återfick han synen, grymtade och började sakta röra sig framåt.

Intorkade matrester på vita papptallrikar täcktes av små svarta flugor som skrämt lyfte när han trängde sig ut mellan bord och omkullvälta stolar. Doften av avslagen öl blandandes med soltorkat gräs, salt och tång. Det var en lång promenad hem. Men han hade inte bråttom. Ingen hade bråttom i en sådan hetta. Inte på sommarens sista dag.

Promenad

Vårt behov av tröst är omättligt…

Jag saknar tro och kan därför aldrig bli någon lycklig människa, ty en lycklig människa skall aldrig behöva frukta att hennes liv är ett meningslöst irrande mot den vissa döden. Jag jagar tröst som en jägare jagar ett villebråd. Vart jag ser den skymta i skogarna så skjuter jag. Eftersom jag vet att tröstens beständighet är lika kort som vindens i en trädkrona skyndar jag mig att bemäktiga mig mitt offer. 
Vad håller jag då i mina armar? 
 Eftersom jag är ensam: en kvinna eller en olycklig medvandrare, eftersom jag skriver: en båge av ord, vikens spänning fyller mig med glädje och förskräckelse, eftersom jag är människa: ett halvt kilo glass, en plötslig utsikt mot friheten.

Det är slutet av november. Jag har stannat bilen och tittar ut över Vättern. Solen står lågt och reflekteras mot vattenytan. Det är samma sol som sken in genom balkongdörren i Huddinge.

Det var den tiden innan man börjat skolka. När man fortfarande låtsades vara sjuk. Man började hosta redan kvällen innan. Sen låg man kvar i sängen på morgonen. Väntade tills någon kom in och frågade vad det var för fel. Väntade på de magiska orden.

Man låg kvar i sängen tills man var säker på att ingen var kvar. Huset låg alldeles stilla och tyst. En katt låg fortfarande och sov i soffan. Vintersolen sken in genom fönstren, silades sakta in mellan gardinerna. Huset blev till en expedition, ett äventyr fullt av skatter. Man var upptäcktsresande på jakt. Ett köksredskap längst in i en låda som inte använts på flera år blev för en stund intressant på ett sätt som tinget inte alls förtjänat.

Man klädde sig varmt och gick ut ur huset. Hoppades att inga grannar såg. Tog cykeln ur garaget och cyklade ned till Centrum. På Vivo köpte man jordgubbsglass och snattade en Raider och en Coco. Hem igen.

Nu hade man fem timmar innan någon skulle komma hem. Fortfarande sken vintersolen in genom fönstret.
Täcket i soffan. ”Ferris Bueller´s day off” i videon.
Dagen kändes alltid så mycket längre än vanligt. Som om den ingick i en alldeles egen tideräkning.

När glassen var slut ställde man sig i fönstret och tittade på gräsmattans frost som sakta krackelerade i solens sken. Sakta tickade klockan ovanför soffan. Katten strök sig mot benen, glad över att inte bli lämnad själv. Man hade fångat dagen på sitt alldeles eget sätt. Det var inte lika mycket att vara någonstans som att inte vara någon annanstans. Det fanns en immanent tröst i den där dagen.

Likt en film av Nora Ehpron eller Rob Reiner. Kärleken till ett förflutet sett genom en alldeles för nostalgisk nimbus.

Återanvändandets estetik.
En värmande soppa en mörk decemberkväll, glass under täcket medan Tom Hanks öppnar en bokaffär på Upper West Side, en bok av Enid Blyton medan sommarregnet vräker ned och det torra gräset bugar sig, en doft av nybakat, en känsla av att slippa undan.

Det handlar inte om att laga någonting trasigt eller att lösa ett intrikat problem. Det handlar bara om att för en kort stund glömma det där andra.

Solen börjar redan gå ned trots att klockan knappt passerat tre.
Vättern ser ut som Lake Tahoe när solen försvinner bortom bergen. Jag sätter mig i bilen och kör ut på motorvägen igen. Nu återstår skymningen. Naturen utanför förlorar sina konturer.
När gatlyktorna unisont tänds likt ljuset i en biograf och alla reser sig för att ta tunnelbanan hem, det är då det slår mig; jag har för en kort stund lyckats glömma allt det där andra.

En opera buffa

Stockholm, 27 november 2009, torsdag kväll. Operan en stund innan ridån ska gå upp. Salongen är upplyst, orkestern på plats, publiken har släppts in. En brokig samling, ledigt klädd, påfallande ledigt för att vara så pass gammal – skalliga män i skogshuggarskjortor och gymnastikskor sitter och konverserar vithåriga damer i stickat. Här och var viftas med programblad som solfjädrar. Det börjar redan bli varmt.

En opera innehåller inte alltid det man väntar sig. Man kan gå därifrån med en blandning av lättnad och besvikelse, för att det man vill ska hända inte hände och för att det verkar som om det aldrig någonsin kommer att hända. Trots att chansen finns att man faktiskt skulle få vara med om ett sådant där tillfälle när en sångare får allt att lyfta, en aria som upprättar ett före och ett efter, en uppdelning i ”vi som var där” och ”resten av världen”. Varje gång denna önskan blir obesvarad kan man andas ut för att allt förblir precis som vanligt, man kommer snart att sitta där igen med sin förväntan och ett nytt programblad i handen och vifta och välkomna nya löften. Risk och chans blir utbytbara, som hopp och förtvivlan. Många nederlag kan innebära en prövning som man tar sig igenom och kanske till och med kommer ut ur med en erfarenhet och en styrka som man aldrig kunde förvärva på annat sätt. Nederlag som får en att växa som människa, eller åtminstone som yrkesman. Så jag visste vad som väntade. En prövning. Som kunde sluta precis hur som helst.



Redan i mitten av första akten skördar förställningen sitt första offer, mannen tre stolar bort somnar, snart dröjer det inte länge innan någon reser sig och går. Det är färdigrakat på scen, nu ska kvinnan snärjas med hjälp av en intrikat plan och ett stort mått tur. Kvinnan som spelar Rosina ser ut som Hugh Fearnley-Whittingstall. Tankarna försvinner iväg och fastnar där någonstans, i Dorset på den engelska landsbygden.

I ett avsnitt från River Cottages första säsong är Hugh på fasanjakt. Efter jakten bjuder han in tre av fasanjägarna på middag. De sätter sig vid bordet, korkar upp en grumlig cider vars fukt rinner ned och ritar mönster över träbordets skrovliga yta medan tallrikarna anländer. Männen ser märkbart besvikna ut. Hugh har förvandlat fasanerna till en terrine. ”Posh!” utbrister en, ”very nice” en annan. Men männens besvikelse lyser igenom deras blygsamma brittiska smicker. När de ätit klart hänger stämningen på en skör tråd. ”Is this all there is?” tänker männen tysta för sig själva. Blickarna flackar över den ciderfläckiga bordsskivan. De vill ha mer. De är besvikna på den lilla aptitretaren. De är övertygade om att det är över nu, det blev inte som de tänkt sig men världen går inte under för det. Det är då han gör det. Likt en deus ex machina plockar han ut sex helstekta fasaner ur den vedeldade ugnen, tillbehören radas upp på bordet som snart inte räcker till. Plötsligt lyser de tre jägarna upp, en förlust har blivit till en vinst. Om de kunde gråta skulle de göra det nu. Smaskandet, tuggandet, sväljandet och skrattandet blir till en triumfmarsch värdig självaste Verdi.

Det slår mig där jag sitter och småslumrar i den röda fåtöljen, det är precis det mat handlar om. Dramaturgin måste följa rätt turordning, Aristoteliska angivningar gäller. När jag tänker efter så gäller det nästan allting. Timing är allt. Överraskningen, måltidens peripeti måste komma exakt rätt, ögonblicket måste överträffa deltagarnas förväntningar, annars faller alltsammans. Varenda måltid jag räknar som minnesvärd har innehållit just denna perfekta dramaturgi. Det spelar ingen roll om det var en middag för femtusen spänn i ett industriområde i Chicago, ravioli äten direkt ur burken en dimmig kväll på Västkusten, en fingerborgsstor plastkopp med kaffe i Lissabons morgonsol eller en varm sallad äten ståendes i ett kök på Biblioteksgatan. Det oväntade har skett i precis rätt ögonblick.

Att bli överraskad av mat, att drabbas av den, är att kika in i ett av barndomens herbarier, fyllda med skira minnen som torkats och pressats och stelnat in i olika system och släkten; organiskt liv som torkat sig ut ur naturen och in i det förflutna, minnen som torkat sig in i tecknens värld, till strama kalligrafiska symboler – fast tiden har fått bladen att multna; en metamorfos har drabbat hela systemet och fött fram nya, aldrig sedda former. Här finns rester, spår och fragment av fossiler från den värld vi har närmast omkring oss. Det är ett de förgångnas kanalsystem, likt ett floddelta som meandrar sig genom hjärnans yttre skikt, ting som egentligen inte betytt något alls kan plötsligt tillskrivas oförtjänt mening.

När ridån går ned är jag smärtsamt medveten om att inte heller denna kväll kommer att gå till historien som just den där kvällen, kvällen när det hände. Inte alls som den där gången Jussi begick ”Che Gelida Manina” på Metropolitan i New York. Det var en kväll som hade ett före och ett efter. Den här torsdagskvällen har varken eller. Den kommer precis som så många andra torsdagar pryda oskrivna blad inuti dammiga almanackor undanstoppade på något ensligt vindsförråd. Timingen fanns inte där, ingen överraskning drabbade publiken och fick huset att darra av spänd förväntning. Det är inget hemskt med det, det är inte ens särskilt förvånande. För har man en gång varit med om något som kastade om tideräkningen, som skapade ett då och ett nu, då kommer man förmodligen alltid vilja hamna där igen. Det är precis den drömmen vi alla när i jakten på det där perfekta fläsklägget, jakten på den där smaken den där gången tillsammans med den och den. En måltid, när alla bitar faller på plats, är den mest perfekta föreställningen och den är det för att just du spelar en av rollerna.