Sängen är fortfarande alldeles varm, som om din kropp fortfarande låg kvar.
Det är mulet och himlen saknar konturer.
Snön är tillbaka. Vattendroppar studsar monotont mot balkongräcket. Vinterdagarna försvinner in i varandra, några korta timmar av ljus försvinner in i ett kompakt mörker.
Det är något med årstiderna. Eller, det är inte årstiderna i sig utan gliporna mellan dem. Skiftningarna. Ett särskilt ljus man glömt bort, en doft, ett droppande ljud av tö, en fågel, en värmande sol, en dammande gata, ett sus i träden, en atmosfär man känner så väl, men som man inte ägnat en tanke åt på flera månader.
I gliporna ryms en känsla av rädsla och av lättnad på en och samma gång. Var det Henry Miller som sa att tiden alltid dör och i samma ögonblick föds på nytt? Jag försöker erinra mig var jag har läst det men bilden förblir suddig och oklar. Förmodligen tillmäter vi minnet alltför stort källvärde.
Plötsligt är det är sommar och du skrattar.
I bakgrunden gnistrar vattenytan mot de röda klipporna. Solen ska snart gå ned. Det är nu myggen kommer. Himlen skiner rosa mot horisonten. Om man lutar sig bakåt ser man svalorna cirkla runt högt däruppe.
Vi tog bilen och körde utan mål. Letade oss genom underliga stugområden tills vi hittade en stig ut till havet.
Det är precis i början av något. Vi vet det. Närheten och nyfikenheten bildar en hinna mellan oss som ingen annan kan ta sig igenom.
Några ensamma måsar hörs dovt bortifrån viken. Trots att havet är kallt är det fortfarande varmt i luften.
Vi sitter där medan solen sakta går ned och ingen av oss har någon aning om vad som händer någon annanstans. Ingen bryr sig. Precis som det ska vara. Det är en lek och det är på största allvar. Precis så är det där på klipporna när vi speglar oss i varandra.
Jag skriver ned det och det blir till ett minne. Känslan är svindlande. Det hände ju nyss.
Men redan är det någonting annat. Transformationen är det som består, metamorfosen från händelse till fiktion. Hela tiden är det glipan, mellanrummet som är det väsentliga.
Jag fylls av en sådan enorm känsla att jag inte vet vad jag ska göra med den. Det går inte att skriva om det utan att låta pompös, allt blir till tomma ord. Det blir fånigt.
Jag tänker på den där kvällen på perrongen, tänker på alla andra tusentals ögonblick. Orden räcker inte till.
Jag tittar på dig när du kommer tillbaka med kaffekopparna. Fortfarande insvept i det vita lakanet. Ser det där i ditt ansikte som jag aldrig kommer att förstå. Det där som jag aldrig kan få nog av.
Jag tänker att du är den viktigaste människan i mitt trettioåriga liv.
Förmodligen borde jag säga något.
Men jag vet bara inte vad.