Det är en mycket varm högsommarmorgon i juli. Det har inte regnat på natten. Ändå ångar berget och skrevorna är dränkta av fukt. Färgerna har fördjupats.
Nedanför verandan ligger skogen ännu i morgonskugga. Täta blad och gröna ormbunkar torkar snabbt i värmen. Gäspande vecklar skogen ut sig igen.
Berget är redan hett under fötterna.
Det dagas men för oss är det fortfarande dagen innan.
Tiden har stannat och ingen annan är vaken.
Det luktar torrt av gräs och trä. Fåglarna tystnar aldrig.
Om man sträcker på sig kan man se att havet är blankt som olja. Inte en krusning i sikte.
Det är sista natten på ön. Det är ett avsked men egentligen är det något helt annat.
Det är ett ögonblick som fortsätter. Redan innan det passerat vet jag att jag kommer minnas det. Känslan är obeskrivbar. Möjligen hade Erik Lindegren klarat av det. Men inte jag.
Istället radar jag upp intryck.
Vi sitter på verandan och ser trädens grenar svikta som trampoliner när morgonbrisen suger tag i bladen. Vi sitter där och ser en ny dag samtidigt som vi sitter där och minns. Vi minns innan det skett.
Vad nu det betyder.
Förmodligen, om vi förmådde betrakta minnena kallblodigt, skulle de flaga av som ormskinn. Det är inte mer än så. Som vitflagande hud eller skrapsår om sommaren.
Två dagar senare ska jag komma att vakna upp ur en dröm där du är med.
Drömmen är påtaglig och insikten förvånar mig.
Plötsligt vill jag inte vakna upp ensam.