Jag vet inte om jag berättat den här historien förut.

Jag minns inte så noga längre.

Jag börjar bli till åren som man säger.

Man säger så mycket.

Det är höstdagjämning och alldeles för varmt för årstiden. Vinden som blåser är full av förhoppningar och framtidstro. Den känns inte alls som en höstvind. Det är alltid problematiskt när vinden som blåser inte passar in i årstiden. Man kan njuta för stunden men vet att den snart visar sitt rätta ansikte. Och då gör det ont.

Från och med nu blir nätterna längre än dagarna. Från och med nu är det slut på sommaren. För att fira att man äntligen kan andas och vira in sig i en halsduk sätter jag mig på pendeltåget. Vi har alla våra sätt att möta årstiderna.

Solen skiner lågt över höghusen. Utanför mataffären sitter några ungdomar. Ingenting har förändrats. Ingenting är sig likt.

Jag minns det jag vill minnas för jag har älskat lögnen.

Vi har alla våra egna återvändanden.

Pizzerian där jag arbetade i högstadiet har bytt namn och blivit en kolgrill. Grillkiosken ligger kvar. Kebabtallriken är bara lite dyrare.

Husen som var nybyggda för femton år sedan ser förfallna ut. Man kan fråga sig om det verkligen bor folk här.

Den gamla bion är inte riven. Men fasaden har putsats. Varken mer eller mindre. Men utanpå finns ingen information om vad som nu ryms därinne.

Kiosken där man kunde köpa cola i femtiocentiliters burkar har blivit bostäder. Vägen har blivit bredare. Allting har förändrats, linjerna har dragits om. Ändå är allting precis likadant. Så måste det förstås vara när man är mitt i ett återvändande.

Snart har jag promenerat hela vägen ut i skogen. Det tar knappt trettio minuter. Hela tiden skiner solen från en blå himmel. Jag har för mycket kläder på mig och pannan glänser av svett.

Här finns det jag kommer ifrån. Det är förstås inte sant. Men just där känns det precis så.

Inget kommer någonsin att förändra det. Hur många nya lägenheter jag än köper, hur många nya städer jag än flyttar till, hur långt bort jag än är.

Jag romantiserar fast jag vet att det är fel.

Det kunde vara precis varsomhelst.

Men det blev här.

Ett vanligt villaområde lite för långt ut i skogen. Men skogen finns inte kvar längre. Där den en gång fanns ligger nu hus som inte ens kan anses nybyggda längre. Mitt egna berg finns inte längre kvar. Familjen som bodde i det vita huset på Mossbergavägen 6 finns inte längre. Jag finns knappt kvar. Existerar endast som hologram. Någonstans i mitten av dammiga minnesbilder.

Stigen in i skogen där Erik ramlade och slog upp pannan finns inte längre.

Huset vi bodde i är ommålat men står fortfarande kvar. Allt är annorlunda. Vägen som förut endast inhyste tre hus, kanske fyra om man räknar med Stor-Eriks, har förvandlats. Utvecklats kanske. Stor-Eriks hus är rivet nu. Han är död sedan länge. Han kommer aldrig mer att bjuda in småbarn på karameller inlindande i vitt skrynkligt papper. Kanske är det lika bra.

Jag passerar ängen där luftballongerna landade. Där står radhuslängor kors och tvärs. Det känns ingenting.

En gravid tonåring skjuter en barnvagn framför sig på trottoaren. En bil med tonade rutor passerar. Det luktar damm och mopedavgaser. Allt är precis som förr.

Fortfarande känns det ingenting.

Känslan av vår ligger fortfarande kvar i vinden. Kanske är det därför jag minns saker. Vårvindarna är så förrädiska.

Kojan uppe på berget, vardagseftermiddagarna ensam hemma, bilarna på garageuppfarten. Garageväggen med märken efter puckarna jag sköt, taket jag hoppade från, träden där hängmattan hängde, altanen med busken jag gömde mig i, gräsmattan där vi byggde snökojor om vintern. De finska grannarna som ständigt hördes gräla genom den öppna balkongdörren.

Däruppe låg vi på berget och sköt luftpistol när några ungar kom gåendes på gatan. Den fegaste av dem ropade något elakt. Jag hade inget val. Klart jag sköt. Tyvärr träffade jag bara soptunnan i metall. De blev förstås rädda och försvann. Men kom snart tillbaka med någons storebror och sparkade sönder brevlådan och välte soptunnan.

Jag minns det nu.

Det var nog längesen. Jag tycker allting verkar så längesen. Men så kan det väl ändå inte vara. Inte är det väl så länge sen som vi låg där på berget.

Jag står utanför huset jag växte upp i medan en gammal gnällig kärring passerar mig på gatan. Det vet jag förstås ingenting om. Snart är jag som en gammal gnällig kärring själv. Jag ser fram emot det, men det kommer inte att göra mig omtyckt. Och det är ju det jag vill vara. Jag vill vara omtyckt. Inte omhändertagen.

Det är nu eftermiddag. Skymningen börjar komma när jag promenerar tillbaka.

Jag har gått här så många gånger. Men det här är sista gången.

Inget av det som en gång fanns här, finns kvar. Likt en årstid har det smält bort och existerar endast som en känsla, en känsla av någon form av patetiskt ursprung.

Jag promenerar hemåt tomhänt. Jag har inte fångat något som jag bär med mig tillbaka. Men det är väl precis så det ska vara.

Man går tomhänt och man kommer hem tomhänt. 

Det är en mycket varm högsommarmorgon i juli. Det har inte regnat på natten. Ändå ångar berget och skrevorna är dränkta av fukt. Färgerna har fördjupats.

Nedanför verandan ligger skogen ännu i morgonskugga. Täta blad och gröna ormbunkar torkar snabbt i värmen. Gäspande vecklar skogen ut sig igen.

Berget är redan hett under fötterna.

Det dagas men för oss är det fortfarande dagen innan.

Tiden har stannat och ingen annan är vaken.

Det luktar torrt av gräs och trä. Fåglarna tystnar aldrig.

Om man sträcker på sig kan man se att havet är blankt som olja. Inte en krusning i sikte.

Det är sista natten på ön. Det är ett avsked men egentligen är det något helt annat.

Det är ett ögonblick som fortsätter. Redan innan det passerat vet jag att jag kommer minnas det. Känslan är obeskrivbar. Möjligen hade Erik Lindegren klarat av det. Men inte jag.

Istället radar jag upp intryck.

Vi sitter på verandan och ser trädens grenar svikta som trampoliner när morgonbrisen suger tag i bladen. Vi sitter där och ser en ny dag samtidigt som vi sitter där och minns. Vi minns innan det skett.

Vad nu det betyder.

Förmodligen, om vi förmådde betrakta minnena kallblodigt, skulle de flaga av som ormskinn. Det är inte mer än så. Som vitflagande hud eller skrapsår om sommaren. 

Två dagar senare ska jag komma att vakna upp ur en dröm där du är med.

Drömmen är påtaglig och insikten förvånar mig.  

Plötsligt vill jag inte vakna upp ensam.

Jag vaknar till gryningsdofterna: syren, gräs och våt jord.

Fönstret mot gården står öppet och det är redan varmt. Trots att det fortfarande bara är juni kommer det snart att vara sådär klibbigt varmt som det annars bara brukar bli först i juli.

Solljuset faller in mot det vita bordet nästan lika mättat som förr. Men inte lika gult.

Allt är dolt bakom någonting annat.

I björken sitter en skata och kraxar likt en motor som aldrig kommer att starta.

Det är precis en sådan strålande midsommarafton som alla vill ha.

Barndomens midsommaraftnar var mest tång och jordgubbar. Idag är det mest en bra dag att försvinna på.

Jag ligger i sängen och önskar att jag verkligen kunde känna lukten av rutten tång, istället för att bara minnas den.

Så många minnesbilder är sammanfogningar av flera händelser. Kanske är det ett sätt att hushålla med utrymmet. Att spara likartade känslor inom samma bilder.

Det är enormt.

För en stund sedan låg du bredvid mig i sängen och tittade på bilder.

Mina föräldrar är unga och vackra och fortfarande gifta. Det är fullkomligt ofattbart att det existerade en familj utan mig. Likt en gata utan slut.

Jag har sett bilderna förr, minns bilderna från någon annan gång. Jag existerade inte när de togs, ändå minns jag dem. Känner instinktiva reaktioner när jag ser en bild på min bror som håller mig i famnen. Bilderna är dörrar in till nya minnevärldar. Jag minns saker jag egentligen inte alls minns.

Ser mig själv i minnesbilderna.

Alltså är de falska.

Man ska inte se sig själv i en minnesbild.

Varför väljer jag dessa konstruktioner? Det måste finnas en poäng med det. Inser att jag minns samma minne på olika sätt under olika skeenden i livet.

Den där gränden i Gamla Stan. Med de feta snöflingorna. Det slår mig plötsligt att jag inte alls kysste S den gången. Jag borde gjort det. Men gjorde det aldrig. Däremot skrev jag några år senare att jag gjorde det. Därför har jag börjat tro att det är sant.

Jag skriver om mitt liv, mitt förflutna. Höjden av att leva i ett nu. Att konstruera sig själv i just det ögonblicket. Skapa sitt förflutna i nuet, för att sedan omedelbart låta det upplösas igen. Jag förvandlar mitt förflutna till historian om mig själv.

Jag är sju år gammal någonstans i fjällen. Snöfallet har tilltagit och nästan ingen är kvar i skidbacken. Ensam tar jag sats ända från toppen. Precis innan hoppet skär skidan ut och jag faller.

Minns ingen smärta. Bara att armen kändes konstig. Bortdomnad.

Jag hade en lila overall med svarta detaljer. Snön knakade under plastpjäxorna där jag gick krampaktigt hållandes i armen.

Snart sitter jag vid ett träbord i en cafeteria. Det luktar stekt ägg och varm choklad. En ung okänd kvinna pratar snällt.

Hon tar fram en sax med gult handtag. För in ena bladet under ärmen på overallen.  

Känslan av den kalla saxen mot den heta handleden är omvälvande.

Varenda detalj i bilden är tydlig. Ju mer jag tänker på det inser jag att den gula saxen egentligen fanns hemma i barndomsköket. Det var den mamma klippte mig med. Nu har den hamnat här. Ändå är inte känslan av den kalla metallen mot den heta huden falsk.

Senare i bilen mellan två sjukhus ber jag mamma berätta om när hon var liten. Alldeles tydlig är bilden. Handleden fixerad. En blå van. Mörkret alldeles kompakt utanför. Snövallarna. Ibland enstaka elljus som rasslade förbi. Det gör inte ont men förmodligen är jag rädd. Därför ber jag mamma berätta historier från när hon var liten. Hennes minnesbilder skänker mig just då en enorm trygghet.

Men barndomen är inte kronologisk.

Bilderna flimrar som på en trasig tv. En annan minnesbild dyker upp. En som jag ständigt återkommer till.

Solen faller in genom balkongfönstret. Det är bara ett blekt februariljus. Katten ligger på rygg medan dammprickar svävar i solljuset.

Pendylen tickar men trots det står tiden still. Bilden har etsat sig fast, bränt sig kvar likt gummi mot asfalt. Rummet badar i ett ljus som omöjligen är verkligt. Inga bilar står på garageuppfarten. Ingen finns här utom jag. En svag doft av bränt bröd och kaffe ligger kvar i rummet, kvarglömd från frukosten.

Går fram till pianot och slår ned en tangent. Jag vet inte hur man gör. Men att gå fram till pianot och slå ned en tangent, det är precis sådant man gör när tiden står still.

Den här bilden finns i så många minnen. Känslan av den outnyttjade dagen, känslan av att ingenting är omöjligt, känslan av en barndom innan allt föll sönder.

Alla lukter är förstärkta, alla färger mättade. En lakun i minnet som barndomen aldrig vågat fylla ut.

Det som sedan hände var förstås inte att allt gick sönder. Det är en konstruktion av bilden när jag nu betraktar den. En minnesbild måste ha ett abrupt slut, just eftersom dess väsen innebär en längtan. För att konstruera detta skapar jag en längtan till något före, innan katastrofen. Men precis som i en katastroffilm, existerar ingen katastrof. Den skapas endast för att bygga bildens kontrast, för att göra kanterna skarpare så att de sedan går att foga samman.

Tiden och minnet upplöses i varandra likt två sidor av samma mynt.

Jag sitter kvar i sängen medan morgonen förvandlas till dag.

Kråkan kraxar fortfarande hest ute på gården.

För en stund sedan var du här. Nu är det tomt igen.

Minnet av gårdagen katalogiseras bland de andra. Det är fint på något sätt. Bitterljuvt.

Jag ligger kvar i sängen och önskar att jag verkligen kände doften av dig och inte bara mindes den.

Det är högsommar och högt till himmelen.

Jag tycker mycket om juni men inte juli. Jag tycker inte om när himmelen sänker sig som den brukar göra i juli. Jag tycker inte om när solljuset silas genom låga stackmoln och inga konturer är riktigt klara. Jag tycker inte om när året vänder och det mörknar. Jag har svårt att andas i juli.

Därför är det mycket bättre nu i juni.

Både våren och vintern är förrädisk. Speciellt november.

November är en enda lång promenad hem, det är vad november är.

Grubblande och vit i ansiktet som en potatisgrodd vandrar man stillsamt i det nordiska mörkret. Småfrusen, halvlessen och med en längtan går man genom en park och in i neonljusen och byter utåt sett ansiktsfärg var tredje meter.

I det sjuka halvljumma, halvkalla mörkret gråter sig ens leda till sömns. Man bara går.

Är detta en park eller en kyrkogård.

Går jag genom en park eller över en kyrkogård.

Dagdrömmarna för mig tillbaka till det förflutna.

Ibland är det skrämmande hur fort det går.

Minnet är som spindelväv. Mitt i medvetandet breder det klibbiga nätet ut sig. Så fort en bild fastnat klättrar man dit och suger ut allt liv tills endast ett tomt skal återstår. Nätet fullt av torkade ihåliga skal. Fortfarande är man där och hoppas finna liv. Låtsas finna liv. Suger likt en vampyr men blir förstås ändå aldrig helt mätt.

Du växer inom mig som en skräckinjagande karikatyr.

Jag minns gåtfulla bilder, infogade i varandra som blomblad i en färglös ros.

Jag minns, det vill säga jag hittar på.

Jag är ett nostalgiskt djur. Men eftersom minnet endast känner till den förflutna dimensionen, är nostalgin en stympad känsla som uppfattar en metafor som verklighet och värnar om en halvsanning.

Bilderna i nätet tycks gång på gång återuppstå. Anta nya spektakulära former. Vissa dagar, fullkomligt formlösa. Vissa dagar, klara som en decembermorgon.

Hur verklig och skör är ändå inte den falska minnesbilden.

Minns plötsligt en förändring.

I en känsla av att en ny årstid ska börja vandrar jag längs vattnen i stan förvånad över att vatten kan rinna, förvånad över att man kan stå och iaktta det vatten som rinner utan att frysa.

Måsarna skriker i motljus.

Ljuset dröjer kvar allt längre om kvällarna.

Jag går längsmed vatten som glittrar. Och möter folk som ler.

Dammig, oborstad, oputsad och grå går jag med ett leende bort från den skyttegrav där man tvingades övervintra. Där jag tvingade mig själv att övervintra.

Det är det rinnande vattnet som är den nya årstidens första tecken. Årstidens längtan är rinnande vatten och vatten som glittrar. Öppet vatten är nya horisonter.

Vi är alla seglare. Vi färdas.

Minnesbilden är förstås falsk. Men det är också just det. Genom att vara förvrängd förmedlar den en helt annan sanning. En känsla av sanning, luften mellan lögnerna. Den melankoliska nostalgin. Så tätt sammanbunden, tvinnad likt tunna trådar i en tamp.

En längtan kan endast ske i minnet. Ingen annanstans.

Det förflutna blir något som jag bär med mig in i framtiden. Att en gång se sanningen och sedan uppleva den igen. Det som var bättre förr var längtan efter att det skulle bli bättre nu.

Och i minnet upplöses tiden. Men bilderna finns kvar. Det går att suga livet ur dem hur länge som helst.

Jag kan hela tiden klättra runt i mitt nät. Tiden existerar inte här. Objekten kan inte värja sig.

Skrämmande.

Man fastnar i ett omöjligt resonemang om betydelse. Men fortfarande är det som det är. Varken mer eller mindre. Betydelsen är i sig betydelselös. Precis som just den meningen. Bilderna snurrar ändå runt runt.

Och fortfarande är du kvar i mitt nät.

Alla dessa skeenden. Ett drygt halvår blir till en historia, blir till bilder. Ändå kan jag frammana din doft bara jag vill.

Minns en händelse men kan inte placera den kronologiskt.

Det är fruktansvärt kallt. Festen har börjat ta slut. Vi har ingenstans att ta vägen. Så vi står utan jackor och darrar av kylan som svider mot huden.

Huttrande håller jag om dig eller vi om varandra. Minns inte klart. Minnet är frystorkat likt en oskyddad köttbit i frysen. Vit i kanterna. Och precis som en väg i norr, alldeles öde.

Vi står där alldeles för länge.

Det sipprar fortfarande ut ljud från lägenheten där festen håller på att ta slut. Träplankorna buckliga av nedtrampad snö under oss. 

Din mun andas varm fukt mot min hals. Det luktar svagt av kall rök. Dina kinder som porslin.

Minnesbilden fastnar. Doften i min näsa, och på mina kläder.

Festen har nästan helt tagit slut. Någon öppnar dörren och snabbt släpper vi taget.

När jag sedan går hemåt så känns kylan knappt längre.

Jag korsar en snötäckt yta och slås plötsligt av att jag inte vet om jag går över en kyrkogård eller genom en park. 

Insikten är svindlande.

Sommaren passerar utanför bilens dammiga rutor.

En gång slumrar jag till vid ratten. En hundradelssekund av liv passerar förbi. Det skrämmer mig inte ens. Stannar och röker istället. Sitter bland kladdiga glasspapper, juicepaket och bananskal på en bänk vid en vägkrog. Ett barn leker med en hund som är fyra gånger så stor. Jag hoppas den ska bita. Men det händer inte.

Röker mer och stirrar rakt in i solen. Inget förändras. Din lukt är fortfarande på min kropp. Ditt hår fortfarande snurrat runt mina fingrar.

Några svettdroppar lossnar och rinner nedför ryggslutet.

Det är precis nu man minns så mycket. Fantomsmärtorna alltför stora.

Förr tänkte jag alltid att om något händer har jag alltid stugan. 

Flykten känns så skön när den inte är nödvändig. Nu mest smutsig och fientlig. Helst vill jag bara lägga mig ned bland det andra vägkrogsskräpet och smälta in. Bli en del av andras resor.

Den sista vägen genom skogen kör jag alldeles för fort. Vid en smal passage är jag nära att köra av vägen av trötthet. Det bekommer mig inte. Trots allt är jag sedan framme. Framme vid berget. Framme vid stugan.

Luften står alldeles stilla. Klockan är inte ens sju än. Fortfarande bara några timmar sedan.

Din doft blandas med torrt gräs, ladugård och blommande hägg. I vanliga fall hade det varit den perfekta doften. Idag är den det värsta som finns.

Öppnar stugdörren och instängdheten väller ut. Blir ståendes på altanen. Finns ingen ork kvar.

Solen silas genom trädtopparna. Fåren betar bara några meter bort. Bräker. Jag är fortfarande kvar i natten innan. Vått lakan snott runt benen. Insikten. Det banala.

Packar in några få matvaror. Ingen musik. Ingen dator. Lägger mig på sängen och läser Tintin. Försöker läsa Tintin. Bilderna snurrar runt runt i skallen. En minut senare sover jag.

Snart ska värmen komma men det vet jag ännu inget om. Här faller fortfarande regnet.

Bryggan har rasat under vintern. Det ser öde och övergivet ut. Dörren till hotellet är låst. Underligt nog står flera bilar på parkeringen. Vågorna slår upp över stenstrandkanten. Där uppe spelade de boule i sanden, där ramlade jag på cykeln, där satt jag med gitarren och gömde mig när de andra bråkade vid middagsbordet, där badade vi på natten på den tiden havet fortfarande blev sådär varmt som det inte blir längre. Bredvid cykelvägen där jag åkte skateboard och väggen där jag sparkade boll ligger kiosken fortfarande kvar. Men den kommer snart att rasa samman. Ingen finns längre här. Inte på samma sätt. Men fortfarande återkommer jag hit.

Just den här eftermiddagen är inte riktigt som andra eftermiddagar. Jag har en sovsäck i bilen och tänker att jag kommer att använda den. Då vet jag ännu inte att jag kommer att hamna någon helt annanstans.

Regnet smattrar mot den gula regnjackan. Vågorna skjuts upp över stenarna som ser exakt likadana ut som de gjorde då. Alldeles lena i handen, finslipade fossila minnen från något annat. Varje sten som en metafor för något jag inte kan komma på.  

Himlen är duvgrå och tjock, känslan är att den aldrig kommer att spricka upp igen. Några ensamma båtar ligger med skroven pekandes uppåt, reliker från ett förr som om bara några dagar kommer att bli ett nu när sommaren kommer. Men det vet jag ännu inte. Det är därför regnet känns så tungt.

Jag minns alldeles för mycket.

Det nybakade brödet på dörrhandtaget, ögoninfektionen, midsommarbakelserna, blommande vallmo, inbrottet, mormor. Mormor var med en gång. Jag hade förträngt det. Plötsligt minns jag ansiktet. Någon varnade mig innan. Såklart lyssnade jag inte. Det var någonstans i Sköndal, solen silades in genom höstlöven utanför sjukhemmet. Hon låg på rygg med munnen vidöppen. Just den munnen hon aldrig mer skulle stänga. Etsade sig fast på näthinnan för all framtid. Rummet var alldeles tyst men ändå kändes det som om människor viskade till varandra någonstans.

Varför minns jag det här nu?

Jag blir ståendes där vid havet.

Jaha.

Jag sätter mig i bilen och kör vidare längs vattnet. Vandrar genom ett övergivet pensionat som någon glömt låsa. Snart ska jag börja resan tillbaka. Jag vet det inte ännu, men någonting kommer att hända därnere, någonting som kommer att förändra allting. Som tur är vet jag ännu inget.

Nu vaknar världen. Det börjar med en strimma ljus bakom hustaken. Efter en stund hörs de första fåglarna. Träden står i välordnade led längs vatten och grusade gångar. Pappersskräp virvlar över det folktomma torget. Portarna står fortfarande låsta. Gatorna är tomma likt förnekade minnen.

Det är en tidig morgon. Trafiken är stilla. Fönsterrutorna är mörka. Man anar människor i rörelse bakom gardinerna. Ännu syns vi inte.

Trafikljusen blinkar gult. En del av oss kommer hem först nu. En del av oss har varit uppe hela natten och blir därför aldrig en del av morgonen.

Världen står för ett ögonblick öppen och klar som en förklarad gåta. Vi är i rörelse. Det är det vi är. På väg.

Nu öppnas fönster och dörrar ut mot bakgårdar och larmande gator. Affären nere vid hörnan drar undan sina jalusier av metall. Butiksrutorna är fortfarande nedsläckta och ute i det minimala köket står ägaren och väntar på att kaffet skall droppa ned i sin glaskanna. En flock duvor passerar över gården. Ett fönster öppnas och ljudet från den ensamma sopbilen tränger in i lägenheten.

Medan världen vaknar utanför slås man över hur mycket en människa rymmer innan hon går sönder.

En förmiddag i mitten av april kommer man på sig själv med att svettas där man står utanför huset och inte vet åt vilket håll man ska gå. Man är i en okänd stad och låter fötterna gå dit de bäst vill. Just nu står de still. Sommarvärmen man åkte söderut för att möta är plötsligt där och man står handfallen. Doften från löven som sakta vecklar ut sig är kraftigare än gamla diabilder.

Försiktigt går man gatan fram. En främling bland främlingar. Man känner igen känslan, har saknat den. Passerar halvfulla uteserveringar, en hund utan halsband följer efter men viker snart av på en tvärgata som doftar kraftigt av jord och sopor. Man börjar fyllas av tankar på det som hänt. Bilderna snurrar runt runt i skallen medan man promenerar. Fantomsmärtorna när man vaknar är ibland så starka att man tror att du ligger där. Ändå vaknar man till samma skugga och tomhet. Man lägger sig på sidan och känner konturerna från kroppen bredvid. Vet att det är inbillning, men eftersom inbillningen är så mycket bättre än verkligheten låter man det hända, om så bara för en sista gång.

Man skulle kunna förklara. Men det skulle ta alldeles för lång tid. Det skulle inte vara värt det. Det är inte ens särskilt tragiskt längre.

Någon ny gata med dubbla s och nya hus. Stegen snabbare nu. Ansiktena runt omkring förvandlas till suddiga konturer. Ljuden från bilarnas tutor hörs som vore de under vatten. Man är så långt borta. En natt någonstans i den gamla staden. Nya dofter, nya konturer från nya kroppar. En sådan obeskrivbar känsla. Som första gången man cyklade utan att någon höll i. En euforisk skrämmande känsla. Att något så obekant kan vara så bekant. Det är förstås obegripligt.

Stegen saktar in när man inser att man är vilse. Husen är obekanta och gatorna plötsligt öde. Vägen tillbaka har försvunnit i bilder från förr. Solen har börjat gå ned och värmen försvinner sådär fort som den bara gör i början av sommaren. En klocka slår i någon förfallen kyrka. En hund skäller. Och där står man och tycker att det mest är obegripligt. 

”Ty man beskriver inte det förflutna genom att skriva om det som har varit utan genom att skriva om diset i luften mellan det förflutna och en själv.

Vilket mått av nekrofili innebär det inte att minnas!” - Mircea Cartarescu

Det var nu vinter. Kontrasternas årstid; ena stunden krispigt vacker, i den andra så ful och ogenomtränglig. Det var nu kallare än vad de flesta kunde minnas, så kallt att vattnet börjat frysa även inomhus.

Man tänker på den senaste månaden, minns men ändå inte. Bilder flimrar förbi utan fasta referenspunkter. I mitten tornar gamla skatteskrapan som en stor svart monolit.

Man promenerar runt bland nya kvarter. Minns de gamla. Försöker sig på en jämförelse men det blir inget av med det. Tiden har plötsligt försvunnit iväg. Rastlösheten är ett stort hånskratt bakom varje nytt hörn.

Just den här vintern innehåller precis allting som behövs för en stor roman. Varenda dag ett nytt synopsis, nya kapitel medan man promenerar omkring. Varje ny kväll på krogen, nya sängar, nya lukter, gamla återseenden. Man minns ansikten, minns varmare dagar. 
Någonstans på rygg under en stor silverlönn. Det mjuka gräset mot ryggen. Mitt i det stora trädets gröna mörker. En stark doft av våt jord och röta. Vinden rör bladen högt däruppe. Det nedsilande ljuset, denna snabba växling mellan flimrande solljus och tätt mörker, och ljudet, sakta rasslande, viskande och mumlande.
Sen är det över. Man är tillbaka på snöknarrande gator igen. Det är inget att göra åt det, inget behöver göras åt det. Det är så det ska vara.

Det är mos under fötterna och en otrevligt klar luft. Man vill att himlen ska vara en mur men istället rusar den bara rakt ut i ingenting. Man vill att den ska vara tung och grå men den väger ingenting och ger ingen anledning att svära.

Man kommer hem och packar ned samma böcker i samma flyttkartonger, gör samma resa som man gjort förut. Hela tiden rastlöshetens hånfulla skratt.

Man ser en bok och minns. Man ser en annan bok och inser att man packat upp och ned den flera gånger utan att man läst den. Den bara följer med. Stopp efter stopp. Förmodligen har den varit med om mer än de flesta. Man blir sittandes medan solen går ned bakom reservatets gransiluett.

Människorna som passerar på gatan nedanför går plötsligt annorlunda som om årstiden vilade på deras axlar. Stadens pulserande ådror sluter sig runt dem, en organism, ett levande väsen, en sorts antropomorfisering i bebyggelsen. Lederna virvlar runt i form av vägar, revbenen – stadsdelarna där något brutet är på väg att läka.

Plötsligt känner man spänningen och oförståelsen mellan sitt nuvarande medvetande och det man hade för en sekund sedan och det man hade för ett år sedan. Deras samspel, deras sammanblandning än av bilder, än av känslor. Det är svindlande. En bild läggs över en annan och konturerna suddas ut. Minnet blir till ett gulnat fotografi och man får svårt att tyda ens den tydligaste kontur.

En känsla av att det var höst, att det hade regnat. Löven började bli mylla fast här och där i det grå syntes ett brandgult eller ett bjärt rött blad. Sedan slutar bilden. Det är inte ens en bild, endast en känsla av något, en förnimmelse.

Tillslut är man tillbaka i rummet. Fortsätter packa ned böckerna i bruna kartonger. En förnimmelse av en känsla. Obegripligt.

Att minnas är oanständigt. Eller värre; det är sorgligt. Att glömma är att dö.

Det är allt. Sen, ingenting. 

En ensam skarv satt på bågen där radarn var monterad. Den följde honom med blicken utan att göra någon ansats till att flyga iväg. Solen hade stigit upp för länge sen. Han tittade inåt land. De flesta låg fortfarande och sov. Festen hade tystnat. Orkestern hade packat ned sina instrument och fortsatt till nästa spelning. Nu kom hösten.

Högt däruppe seglade duvgrå molnskulpturer som böljande idéer i Michelangelos hjärna. Fler moln syntes längre bort. Det skulle nog bli regn ändå, men kanske skulle de slippa om det gick undan.

De åkte under tystnad. Båten gungade försiktigt upp och ned över nästan osynliga vågor.
Han visste inte var de var på väg. Han kunde de närmsta öarna och kobbarna men eftersom han inte själv hade någon båt hade han aldrig brytt sig om att lära sig omgivning. Istället var han hänvisad till andras historier. 
Plötsligt gick solen i moln. Det kändes ovant när skuggan bredde ut sig över båten. Han fortsatte kisa trots de alltmer mörka molnen.

Jackpot styrde norrut längs kusten. Förbi fiskeläget som låg bakom en udde i skydd mot sydostvinden som kom om höstarna. Han började bli sömnig igen men solen kom tillbaka och gjorde det svårt att hålla ögonen stängda. Ljuset trängde genom ögonlocken och allt blev vitt. Han tittade inåt land. Klipporna skiftade i färg, från grått till rosa, till svart, till brunt. Just här var botten inte täckt av sjögräs eller tång. Motorn dunkade. Ljudet av kluckande vatten mot skrovet höll takten. Dieselångor slog då och då upp men skingrades snabbt. Han hade klättrat upp och satt i fören av båten. Jackpot i aktern. Då och då slog båten hårdare mot vattenytan så att saltvatten stänkte upp och svalkande landade på hans solvarma hud Han lät tungan hänga ute, nästan som en hund. Det ljumna vattnet var salt och smakade som förr. Han hade inte badat i det på många år nu. 
Vinden kom rakt framifrån. Hade de inte gått för motor hade de tvingats kryssa. Han mindes den fräna doften i förpiken. Fernissa, sträva dynor, lukten av serietidningar, illamåendet. Som liten hade han legat och kräkts i en gul plasthink flera timmar när de följt med en segelbåt som tvingats kryssa. Båten hade lutat så kraftigt att han varit så övertygad om den förestående kapsejsningen att han legat böjd över hinken klädd i flytväst. En orange flytväst med rem mellan benen och visselpipa i plast. Det var länge sen nu.
Skarven lyfte från radarn och gjorde en låg lov in mot land och försvann bakom vassruggen.

Kanske var det tröttheten, men han kände sig som Jussi Björling där han satt längst fram medan skrovet klöv vattenytan. Han hade alltid gillat klichébilderna, tyckte att de bar med sig någonting äkta. En känsla av helhet som han uppskattade. Hade någon tagit en bild just då skulle det förmodligen blivit ett perfekt vykort. Ett ögonblick av idyll. Utseendet, ytan, den hade alltid förmågan att vilseleda. Man kunde föras bakom ryggen för mindre. Saltvattnet och solens reflekterande mot ytan skulle få bilden att dofta av tång och svensk sommar. Den skulle visa drömmen, den nostalgiska drömmen om att det inte var bättre förr, men att det var sämre nu.

Det var förstås bara en ögonblicksbild. Och den ljuger nästan alltid.

Jag skrattar högt i mitt ensamma rum. Det var inte jag som skrev det. Ska jag skriva det igen? Jag skriver det igen. Utanför fönstret finns en valfri kylslagen metafor. Så nu är det gjort. Något om lukten också? Något om hur en anonym luktpartikel kan smälta fast på minnet som en flugkropp på en naken glödlampa.

Tom inuti. Ett äggskal.

Av alla sätt att beskriva något genom någonting annat.

Inget är på riktigt. Man vet att du kommer, vet att du är tillbaka. Vet att varje gång du öppnar käften tror folk att du ler, men inget kunde vara mer fel.

Jag flyger in på låg höjd, bestämmer mig för att gå ned på ett stycke slät mark till höger om en ås, fältet är mjukt och lerigt och för ett ögonblick tror jag att jag ska sjunka rakt igenom jorden när jag tar mark.

Jag går mot åsen för att orientera mig, mina fötter sjunker ner till anklarna i den gulgröna sörjan, jag börjar redan ångra att jag begav mig hit.

Jag har inte varit här på många år, känner inte riktigt igen mig, allt är förändrat, verkar tomt och öde, här finns inga tecken på liv.

Plötsligt ser jag den uppe på en kulle, en väldig tegelkoloss med trappgavlar och korpar och hundrafönstriga fasader, en bister maskulin byggnad.

Det ekar av stegen mot tunga plankor. Stora tavlor på väggarna med storslagna motiv i guldramar. Så som det ska vara. Dämpar fotstegen men inte tillräckligt. Ett motiv liknar någon men jag kan inte placera minnesbilden. Gammal kvinna med vattniga ögon. Hornhinnan som fettfläckigt glas. Därunder flyter en blå äggula som spruckit under stekningen och smetats ut. Munnen halvöppen. En stark känsla av något men jag vet inte vad. Jag börjar nästan gråta, inte för att bilden är sorglig, utan för att jag är det.

Ett namn på en dörr. R. Yates. Jag knackar men ingen öppnar trots hasande steg på andra sidan. Jag knackar en gång till, hårdare. Inget hörs längre. Jag fortsätter framåt genom korridorerna. En spiraltrappa leder uppåt där korridoren tar slut men jag hinner aldrig fram.

Fågelkvitter hörs från någonstans långt borta. Inget tåg. Där borde vara ett tåg. Men där är endast fågelkvitter och fotsteg mot golv. Det är mina egna fotsteg. Men ändå.

Metaforen är för simpel. Så genant.

Jag står stilla när ett skrik skär genom tystnaden och jag rycker till. Tyst igen. 

Fötterna börjar sjunka genom golvet. Försöker ta mig loss men något håller mig kvar. Tio starka armar runt knäskålarna drar mig nedåt. Känner att det är över nu, slut. Det blir inte mer än såhär. Ville gå ut med en smäll. Bubblor och cigarrer. Inte såhär. Det går inte såhär. Det stämmer inte.

Högst uppe på en kulle. Jag ser huset därnere. Långt därnere. Ena foten över kanten, sandig jord som rullar lätt. Tar sats och skjuter ifrån. Precis som jag tänkt mig. Underlaget rullar och jag glider nedför sluttningen. Farten ökar men jag lyckas på något mirakulöst sätt hålla balansen. Lutningen avtar och jag saktar in precis utanför ett rött hus. Dammet yr i hettan. Hunden springer med viftviftandes svans runt benen. Fortfarande drar det nedåt. Men jag kan röra mig igen.

En lapp med oläslig text. Urskiljer bokstäverna E och S. Inget mer. Obegripligt. Samtidigt har solen börjat gå ned. Färgerna är inte lika starka längre. Allt suddas ut. Försvinner snart i ett stort nattligt mörker.