Jag vaknar till gryningsdofterna: syren, gräs och våt jord.

Fönstret mot gården står öppet och det är redan varmt. Trots att det fortfarande bara är juni kommer det snart att vara sådär klibbigt varmt som det annars bara brukar bli först i juli.

Solljuset faller in mot det vita bordet nästan lika mättat som förr. Men inte lika gult.

Allt är dolt bakom någonting annat.

I björken sitter en skata och kraxar likt en motor som aldrig kommer att starta.

Det är precis en sådan strålande midsommarafton som alla vill ha.

Barndomens midsommaraftnar var mest tång och jordgubbar. Idag är det mest en bra dag att försvinna på.

Jag ligger i sängen och önskar att jag verkligen kunde känna lukten av rutten tång, istället för att bara minnas den.

Så många minnesbilder är sammanfogningar av flera händelser. Kanske är det ett sätt att hushålla med utrymmet. Att spara likartade känslor inom samma bilder.

Det är enormt.

För en stund sedan låg du bredvid mig i sängen och tittade på bilder.

Mina föräldrar är unga och vackra och fortfarande gifta. Det är fullkomligt ofattbart att det existerade en familj utan mig. Likt en gata utan slut.

Jag har sett bilderna förr, minns bilderna från någon annan gång. Jag existerade inte när de togs, ändå minns jag dem. Känner instinktiva reaktioner när jag ser en bild på min bror som håller mig i famnen. Bilderna är dörrar in till nya minnevärldar. Jag minns saker jag egentligen inte alls minns.

Ser mig själv i minnesbilderna.

Alltså är de falska.

Man ska inte se sig själv i en minnesbild.

Varför väljer jag dessa konstruktioner? Det måste finnas en poäng med det. Inser att jag minns samma minne på olika sätt under olika skeenden i livet.

Den där gränden i Gamla Stan. Med de feta snöflingorna. Det slår mig plötsligt att jag inte alls kysste S den gången. Jag borde gjort det. Men gjorde det aldrig. Däremot skrev jag några år senare att jag gjorde det. Därför har jag börjat tro att det är sant.

Jag skriver om mitt liv, mitt förflutna. Höjden av att leva i ett nu. Att konstruera sig själv i just det ögonblicket. Skapa sitt förflutna i nuet, för att sedan omedelbart låta det upplösas igen. Jag förvandlar mitt förflutna till historian om mig själv.

Jag är sju år gammal någonstans i fjällen. Snöfallet har tilltagit och nästan ingen är kvar i skidbacken. Ensam tar jag sats ända från toppen. Precis innan hoppet skär skidan ut och jag faller.

Minns ingen smärta. Bara att armen kändes konstig. Bortdomnad.

Jag hade en lila overall med svarta detaljer. Snön knakade under plastpjäxorna där jag gick krampaktigt hållandes i armen.

Snart sitter jag vid ett träbord i en cafeteria. Det luktar stekt ägg och varm choklad. En ung okänd kvinna pratar snällt.

Hon tar fram en sax med gult handtag. För in ena bladet under ärmen på overallen.  

Känslan av den kalla saxen mot den heta handleden är omvälvande.

Varenda detalj i bilden är tydlig. Ju mer jag tänker på det inser jag att den gula saxen egentligen fanns hemma i barndomsköket. Det var den mamma klippte mig med. Nu har den hamnat här. Ändå är inte känslan av den kalla metallen mot den heta huden falsk.

Senare i bilen mellan två sjukhus ber jag mamma berätta om när hon var liten. Alldeles tydlig är bilden. Handleden fixerad. En blå van. Mörkret alldeles kompakt utanför. Snövallarna. Ibland enstaka elljus som rasslade förbi. Det gör inte ont men förmodligen är jag rädd. Därför ber jag mamma berätta historier från när hon var liten. Hennes minnesbilder skänker mig just då en enorm trygghet.

Men barndomen är inte kronologisk.

Bilderna flimrar som på en trasig tv. En annan minnesbild dyker upp. En som jag ständigt återkommer till.

Solen faller in genom balkongfönstret. Det är bara ett blekt februariljus. Katten ligger på rygg medan dammprickar svävar i solljuset.

Pendylen tickar men trots det står tiden still. Bilden har etsat sig fast, bränt sig kvar likt gummi mot asfalt. Rummet badar i ett ljus som omöjligen är verkligt. Inga bilar står på garageuppfarten. Ingen finns här utom jag. En svag doft av bränt bröd och kaffe ligger kvar i rummet, kvarglömd från frukosten.

Går fram till pianot och slår ned en tangent. Jag vet inte hur man gör. Men att gå fram till pianot och slå ned en tangent, det är precis sådant man gör när tiden står still.

Den här bilden finns i så många minnen. Känslan av den outnyttjade dagen, känslan av att ingenting är omöjligt, känslan av en barndom innan allt föll sönder.

Alla lukter är förstärkta, alla färger mättade. En lakun i minnet som barndomen aldrig vågat fylla ut.

Det som sedan hände var förstås inte att allt gick sönder. Det är en konstruktion av bilden när jag nu betraktar den. En minnesbild måste ha ett abrupt slut, just eftersom dess väsen innebär en längtan. För att konstruera detta skapar jag en längtan till något före, innan katastrofen. Men precis som i en katastroffilm, existerar ingen katastrof. Den skapas endast för att bygga bildens kontrast, för att göra kanterna skarpare så att de sedan går att foga samman.

Tiden och minnet upplöses i varandra likt två sidor av samma mynt.

Jag sitter kvar i sängen medan morgonen förvandlas till dag.

Kråkan kraxar fortfarande hest ute på gården.

För en stund sedan var du här. Nu är det tomt igen.

Minnet av gårdagen katalogiseras bland de andra. Det är fint på något sätt. Bitterljuvt.

Jag ligger kvar i sängen och önskar att jag verkligen kände doften av dig och inte bara mindes den.

Det är högsommar och högt till himmelen.

Jag tycker mycket om juni men inte juli. Jag tycker inte om när himmelen sänker sig som den brukar göra i juli. Jag tycker inte om när solljuset silas genom låga stackmoln och inga konturer är riktigt klara. Jag tycker inte om när året vänder och det mörknar. Jag har svårt att andas i juli.

Därför är det mycket bättre nu i juni.

Både våren och vintern är förrädisk. Speciellt november.

November är en enda lång promenad hem, det är vad november är.

Grubblande och vit i ansiktet som en potatisgrodd vandrar man stillsamt i det nordiska mörkret. Småfrusen, halvlessen och med en längtan går man genom en park och in i neonljusen och byter utåt sett ansiktsfärg var tredje meter.

I det sjuka halvljumma, halvkalla mörkret gråter sig ens leda till sömns. Man bara går.

Är detta en park eller en kyrkogård.

Går jag genom en park eller över en kyrkogård.

Dagdrömmarna för mig tillbaka till det förflutna.

Ibland är det skrämmande hur fort det går.

Minnet är som spindelväv. Mitt i medvetandet breder det klibbiga nätet ut sig. Så fort en bild fastnat klättrar man dit och suger ut allt liv tills endast ett tomt skal återstår. Nätet fullt av torkade ihåliga skal. Fortfarande är man där och hoppas finna liv. Låtsas finna liv. Suger likt en vampyr men blir förstås ändå aldrig helt mätt.

Du växer inom mig som en skräckinjagande karikatyr.

Jag minns gåtfulla bilder, infogade i varandra som blomblad i en färglös ros.

Jag minns, det vill säga jag hittar på.

Jag är ett nostalgiskt djur. Men eftersom minnet endast känner till den förflutna dimensionen, är nostalgin en stympad känsla som uppfattar en metafor som verklighet och värnar om en halvsanning.

Bilderna i nätet tycks gång på gång återuppstå. Anta nya spektakulära former. Vissa dagar, fullkomligt formlösa. Vissa dagar, klara som en decembermorgon.

Hur verklig och skör är ändå inte den falska minnesbilden.

Minns plötsligt en förändring.

I en känsla av att en ny årstid ska börja vandrar jag längs vattnen i stan förvånad över att vatten kan rinna, förvånad över att man kan stå och iaktta det vatten som rinner utan att frysa.

Måsarna skriker i motljus.

Ljuset dröjer kvar allt längre om kvällarna.

Jag går längsmed vatten som glittrar. Och möter folk som ler.

Dammig, oborstad, oputsad och grå går jag med ett leende bort från den skyttegrav där man tvingades övervintra. Där jag tvingade mig själv att övervintra.

Det är det rinnande vattnet som är den nya årstidens första tecken. Årstidens längtan är rinnande vatten och vatten som glittrar. Öppet vatten är nya horisonter.

Vi är alla seglare. Vi färdas.

Minnesbilden är förstås falsk. Men det är också just det. Genom att vara förvrängd förmedlar den en helt annan sanning. En känsla av sanning, luften mellan lögnerna. Den melankoliska nostalgin. Så tätt sammanbunden, tvinnad likt tunna trådar i en tamp.

En längtan kan endast ske i minnet. Ingen annanstans.

Det förflutna blir något som jag bär med mig in i framtiden. Att en gång se sanningen och sedan uppleva den igen. Det som var bättre förr var längtan efter att det skulle bli bättre nu.

Och i minnet upplöses tiden. Men bilderna finns kvar. Det går att suga livet ur dem hur länge som helst.

Jag kan hela tiden klättra runt i mitt nät. Tiden existerar inte här. Objekten kan inte värja sig.

Skrämmande.

Man fastnar i ett omöjligt resonemang om betydelse. Men fortfarande är det som det är. Varken mer eller mindre. Betydelsen är i sig betydelselös. Precis som just den meningen. Bilderna snurrar ändå runt runt.

Och fortfarande är du kvar i mitt nät.

Alla dessa skeenden. Ett drygt halvår blir till en historia, blir till bilder. Ändå kan jag frammana din doft bara jag vill.

Minns en händelse men kan inte placera den kronologiskt.

Det är fruktansvärt kallt. Festen har börjat ta slut. Vi har ingenstans att ta vägen. Så vi står utan jackor och darrar av kylan som svider mot huden.

Huttrande håller jag om dig eller vi om varandra. Minns inte klart. Minnet är frystorkat likt en oskyddad köttbit i frysen. Vit i kanterna. Och precis som en väg i norr, alldeles öde.

Vi står där alldeles för länge.

Det sipprar fortfarande ut ljud från lägenheten där festen håller på att ta slut. Träplankorna buckliga av nedtrampad snö under oss. 

Din mun andas varm fukt mot min hals. Det luktar svagt av kall rök. Dina kinder som porslin.

Minnesbilden fastnar. Doften i min näsa, och på mina kläder.

Festen har nästan helt tagit slut. Någon öppnar dörren och snabbt släpper vi taget.

När jag sedan går hemåt så känns kylan knappt längre.

Jag korsar en snötäckt yta och slås plötsligt av att jag inte vet om jag går över en kyrkogård eller genom en park. 

Insikten är svindlande.

Sommaren passerar utanför bilens dammiga rutor.

En gång slumrar jag till vid ratten. En hundradelssekund av liv passerar förbi. Det skrämmer mig inte ens. Stannar och röker istället. Sitter bland kladdiga glasspapper, juicepaket och bananskal på en bänk vid en vägkrog. Ett barn leker med en hund som är fyra gånger så stor. Jag hoppas den ska bita. Men det händer inte.

Röker mer och stirrar rakt in i solen. Inget förändras. Din lukt är fortfarande på min kropp. Ditt hår fortfarande snurrat runt mina fingrar.

Några svettdroppar lossnar och rinner nedför ryggslutet.

Det är precis nu man minns så mycket. Fantomsmärtorna alltför stora.

Förr tänkte jag alltid att om något händer har jag alltid stugan. 

Flykten känns så skön när den inte är nödvändig. Nu mest smutsig och fientlig. Helst vill jag bara lägga mig ned bland det andra vägkrogsskräpet och smälta in. Bli en del av andras resor.

Den sista vägen genom skogen kör jag alldeles för fort. Vid en smal passage är jag nära att köra av vägen av trötthet. Det bekommer mig inte. Trots allt är jag sedan framme. Framme vid berget. Framme vid stugan.

Luften står alldeles stilla. Klockan är inte ens sju än. Fortfarande bara några timmar sedan.

Din doft blandas med torrt gräs, ladugård och blommande hägg. I vanliga fall hade det varit den perfekta doften. Idag är den det värsta som finns.

Öppnar stugdörren och instängdheten väller ut. Blir ståendes på altanen. Finns ingen ork kvar.

Solen silas genom trädtopparna. Fåren betar bara några meter bort. Bräker. Jag är fortfarande kvar i natten innan. Vått lakan snott runt benen. Insikten. Det banala.

Packar in några få matvaror. Ingen musik. Ingen dator. Lägger mig på sängen och läser Tintin. Försöker läsa Tintin. Bilderna snurrar runt runt i skallen. En minut senare sover jag.