Snart ska värmen komma men det vet jag ännu inget om. Här faller fortfarande regnet.

Bryggan har rasat under vintern. Det ser öde och övergivet ut. Dörren till hotellet är låst. Underligt nog står flera bilar på parkeringen. Vågorna slår upp över stenstrandkanten. Där uppe spelade de boule i sanden, där ramlade jag på cykeln, där satt jag med gitarren och gömde mig när de andra bråkade vid middagsbordet, där badade vi på natten på den tiden havet fortfarande blev sådär varmt som det inte blir längre. Bredvid cykelvägen där jag åkte skateboard och väggen där jag sparkade boll ligger kiosken fortfarande kvar. Men den kommer snart att rasa samman. Ingen finns längre här. Inte på samma sätt. Men fortfarande återkommer jag hit.

Just den här eftermiddagen är inte riktigt som andra eftermiddagar. Jag har en sovsäck i bilen och tänker att jag kommer att använda den. Då vet jag ännu inte att jag kommer att hamna någon helt annanstans.

Regnet smattrar mot den gula regnjackan. Vågorna skjuts upp över stenarna som ser exakt likadana ut som de gjorde då. Alldeles lena i handen, finslipade fossila minnen från något annat. Varje sten som en metafor för något jag inte kan komma på.  

Himlen är duvgrå och tjock, känslan är att den aldrig kommer att spricka upp igen. Några ensamma båtar ligger med skroven pekandes uppåt, reliker från ett förr som om bara några dagar kommer att bli ett nu när sommaren kommer. Men det vet jag ännu inte. Det är därför regnet känns så tungt.

Jag minns alldeles för mycket.

Det nybakade brödet på dörrhandtaget, ögoninfektionen, midsommarbakelserna, blommande vallmo, inbrottet, mormor. Mormor var med en gång. Jag hade förträngt det. Plötsligt minns jag ansiktet. Någon varnade mig innan. Såklart lyssnade jag inte. Det var någonstans i Sköndal, solen silades in genom höstlöven utanför sjukhemmet. Hon låg på rygg med munnen vidöppen. Just den munnen hon aldrig mer skulle stänga. Etsade sig fast på näthinnan för all framtid. Rummet var alldeles tyst men ändå kändes det som om människor viskade till varandra någonstans.

Varför minns jag det här nu?

Jag blir ståendes där vid havet.

Jaha.

Jag sätter mig i bilen och kör vidare längs vattnet. Vandrar genom ett övergivet pensionat som någon glömt låsa. Snart ska jag börja resan tillbaka. Jag vet det inte ännu, men någonting kommer att hända därnere, någonting som kommer att förändra allting. Som tur är vet jag ännu inget.

Nu vaknar världen. Det börjar med en strimma ljus bakom hustaken. Efter en stund hörs de första fåglarna. Träden står i välordnade led längs vatten och grusade gångar. Pappersskräp virvlar över det folktomma torget. Portarna står fortfarande låsta. Gatorna är tomma likt förnekade minnen.

Det är en tidig morgon. Trafiken är stilla. Fönsterrutorna är mörka. Man anar människor i rörelse bakom gardinerna. Ännu syns vi inte.

Trafikljusen blinkar gult. En del av oss kommer hem först nu. En del av oss har varit uppe hela natten och blir därför aldrig en del av morgonen.

Världen står för ett ögonblick öppen och klar som en förklarad gåta. Vi är i rörelse. Det är det vi är. På väg.

Nu öppnas fönster och dörrar ut mot bakgårdar och larmande gator. Affären nere vid hörnan drar undan sina jalusier av metall. Butiksrutorna är fortfarande nedsläckta och ute i det minimala köket står ägaren och väntar på att kaffet skall droppa ned i sin glaskanna. En flock duvor passerar över gården. Ett fönster öppnas och ljudet från den ensamma sopbilen tränger in i lägenheten.

Medan världen vaknar utanför slås man över hur mycket en människa rymmer innan hon går sönder.