Så försvann strömmen igen. Ingen mer luftkonditionerad svalka. Bara pressande varm Afrikanatt.
Där ligger man sönderbränd. Huden stramar och bränner. Mörkret är kompakt. Stjärnorna alldeles klara.
Hemma börjar kännas alltmer avlägset.
Man tänker på förra gången man lämnade landet. Känslorna känns igen.
Det är så varmt att det inte går att sova. Istället går man och ställer sig under duschen och låter iskallt vatten svalka svedd hud. Man borstar tänderna i mörker och tänker på ljusa svenska badrum. Med kakel.
Ute hörs syrsorna och det luktar illa från kylskåpet.
Varje dag kommer städerskan och hämtar tvätten.
Kontrasterna.
Man undrar hur man ska förhålla sig men det finns förstås inget sätt.
På stenmuren springer ödlorna. Träden och palmerna är prunkande och allt drunknar i färg. Solnedgången är förmodligen magisk om man kunde se horisonten.
Just nu, de sista skälvande minuterna innan alla elektriska maskiner tagit slut. Kvarlämnade åt mörkret och värmen medan det droppar från frysen.
Sen vaknar man till åska och grå himmel. Fortfarande tryckande fuktig värme.
Man tittar ut genom fönstret och ser palmen man ser varje morgon. Palmen och färgerna.
Åskan mullrar högre än vad man är van vid. Och man minns förstås.
Man tänker på stugan, på mullrande åska där man ligger under en bok av Stieg Trenter.
Det plötsliga hällregnet. Smattrandet. Den mörka himlen. Hur allting stannar upp för några korta skälvande minuter. Hur allting är över redan innan det börjat. Kvarlämnad med dofterna och den vibrerande fukten.
Så en morgon när man sitter med kaffet och känner brisen från Indiska Oceanen så inser man att man faktiskt är i Afrika.
Känslan är obeskrivlig.
Stranden. Havet. Solen. Du.
Ibland kan det vara så mycket mer än ett jaha.