Taube

Det är på en toalett allt börjar. 
Det är så enkelt.

Utanför fönstret är vintern som aldrig kommer, grå och tråkig. De gamla lutar sig mot vinden och knakar som träd.

Jag har inga mynt på mig så jag blir sittandes utanför bibliotekets enda upptagna mynttoalett. Inifrån hörs barnskrik och viskningar. Jag hinner bli irriterad över hur lång tid det tar.

Mer barnskrik.

Jag behöver verkligen kissa. Vad gör hon där inne egentligen?

Toaletten spolar men ingen kommer ut. Ljudet av hårdplast som faller mot kakel. Ett skrapande ljud av tjocka kläder, dragkedja som dras upp. Vad gör ett litet spädbarn på biblioteket egentligen? Dörren öppnas och en rödhårig kvinna med ett barn i famnen håller upp dörren.

Det är när jag låser om mig som det händer. Jag börjar inte svettas, det snurrar inte och jag får inte svårt att andas. Det är inte som i en film men det är ändå överväldigande.

Det är den kvarglömda doften av salvan som sätter igång det.

Känslan av den iskalla kvicksilvertermometern. Mamma som sitter bredvid. Det är inte i badrummet på övervåningen. Men det är rummet jag tänker på. Det med de två handfaten och värmen i golvet som katten tyckte så mycket om.

Jag har precis sett någon på teve måla en tavla och bestämt mig för att bli målare. På en stol bredvid mig står en plastburk med färgat vatten. Det doftar kraftigt av vattenfärg.

Ett förkläde med mönster och pensel i handen. Bilden av en svensk flagga, var det vad jag målade? Jag tror det. Det kan också ha varit motivet på förklädet. Bilden är suddig. Men inte minnet av resultatet. Insikten att det här inte är en bra tavla, du är inte bra på det här. Minnet är solklart. Jag bär det för alltid med mig. Jag kommer aldrig att bli målare.

Lite senare på dagen dricker jag varm choklad framför teven. Jag har varit ute och är rosig om kinderna och mina tjocka vita strumpor har blivit våta. Teven visar en hockeymatch och jag är rädd för att något ska hända i matchen som ska få pappa, som sitter bredvid, att skrika högt. Jag hoppas att inget ska hända. Då är allt bra.

Chokladen bränner på tungan. Den är precis så besk som den brukar vara när pappa har gjort den. Det torra gnisslandet av skeden mot koppen som rör kakao och socker innan het mjölk hälls på.

Plötsligt händer något i matchen och pappa skriker. Jag har ingen aning om det är bra eller dåligt. Jag sitter tyst kvar tills perioden är slut. Sedan går jag in i till mig.

På väggarna sitter en vit tapet med blå, bruna och svarta färgstänk. Framför fönstret står ett skrivbord. Jag har precis flyttat till det här rummet som tidigare varit min storebrors. Det får mig att känna mig vuxen. I rummets ena hörn står en garderob i ljust trä med tunna skjutdörrar.

Jag sätter mig vid skrivbordet och tittar ut genom fönstret. På andra sidan vägen är skogen mörk och fuktig. Jag sitter och gör ingenting medan minuterna passerar. Tillslut hör jag från vardagsrummet att matchen börjat igen. Jag har ingen aning om vad mamma gör. 

Jag lägger mig på sängen med en bok, kryper ihop och gör mig osynlig. Kurar och läser. Snart kommer även den här söndagen vara slut. Imorgon är det måndag och jag kommer återigen stå där i det röda kapprummet med krokarna sviktande av kramsnövåta ytterkläder. Skohyllorna med allt sitt grus och smutsiga smältvatten.

Jag tittar på mig själv i spegeln. Allt är vitt av lysrör och vitt kakel.

Doften av salvan är kvar men jag har slungats tillbaka. Jag tycker inte om det jag ser. Det är en främling som tagit över min kropp. För några ögonblick har jag varit någon annan och det är förvirrande.

Samtidigt kommer de smärtsamma känslorna av att minnesbilderna ljuger. Att de döljer saker jag inte vågar se. 
Att minnas sin barndom är inte som att glänta på en dörr och försiktigt kika in, det är som att stå med ryggen mot och försöka lista ut vad ljuden betyder eller vad det är för dofter som ibland letar sig fram under dörrspringan. Dörren kommer aldrig att öppnas. Den kommer alltid att förbli stängd. Det är en hemsk insikt. Fruktansvärd. Jag bär den med mig när jag tvättar mina händer och går tillbaka.

På fönsterkarmen bredvid mig står en tom termos. På bordet ligger två böcker uppslagna. En stol skrapar mot gummigolvet. Någon äter en apelsin. 

Det är fredagen den 20 januari 2012 och utanför fönstret har mörkret börjat falla. 

Snart har även den här dagen passerat.