Vilket mått av nekrofili innebär det inte att minnas!” - Mircea Cartarescu
Det var nu vinter. Kontrasternas årstid; ena stunden krispigt vacker, i den andra så ful och ogenomtränglig. Det var nu kallare än vad de flesta kunde minnas, så kallt att vattnet börjat frysa även inomhus.
Man tänker på den senaste månaden, minns men ändå inte. Bilder flimrar förbi utan fasta referenspunkter. I mitten tornar gamla skatteskrapan som en stor svart monolit.
Man promenerar runt bland nya kvarter. Minns de gamla. Försöker sig på en jämförelse men det blir inget av med det. Tiden har plötsligt försvunnit iväg. Rastlösheten är ett stort hånskratt bakom varje nytt hörn.
Just den här vintern innehåller precis allting som behövs för en stor roman. Varenda dag ett nytt synopsis, nya kapitel medan man promenerar omkring. Varje ny kväll på krogen, nya sängar, nya lukter, gamla återseenden. Man minns ansikten, minns varmare dagar.
Någonstans på rygg under en stor silverlönn. Det mjuka gräset mot ryggen. Mitt i det stora trädets gröna mörker. En stark doft av våt jord och röta. Vinden rör bladen högt däruppe. Det nedsilande ljuset, denna snabba växling mellan flimrande solljus och tätt mörker, och ljudet, sakta rasslande, viskande och mumlande.
Sen är det över. Man är tillbaka på snöknarrande gator igen. Det är inget att göra åt det, inget behöver göras åt det. Det är så det ska vara.
Någonstans på rygg under en stor silverlönn. Det mjuka gräset mot ryggen. Mitt i det stora trädets gröna mörker. En stark doft av våt jord och röta. Vinden rör bladen högt däruppe. Det nedsilande ljuset, denna snabba växling mellan flimrande solljus och tätt mörker, och ljudet, sakta rasslande, viskande och mumlande.
Sen är det över. Man är tillbaka på snöknarrande gator igen. Det är inget att göra åt det, inget behöver göras åt det. Det är så det ska vara.
Det är mos under fötterna och en otrevligt klar luft. Man vill att himlen ska vara en mur men istället rusar den bara rakt ut i ingenting. Man vill att den ska vara tung och grå men den väger ingenting och ger ingen anledning att svära.
Man kommer hem och packar ned samma böcker i samma flyttkartonger, gör samma resa som man gjort förut. Hela tiden rastlöshetens hånfulla skratt.
Man ser en bok och minns. Man ser en annan bok och inser att man packat upp och ned den flera gånger utan att man läst den. Den bara följer med. Stopp efter stopp. Förmodligen har den varit med om mer än de flesta. Man blir sittandes medan solen går ned bakom reservatets gransiluett.
Människorna som passerar på gatan nedanför går plötsligt annorlunda som om årstiden vilade på deras axlar. Stadens pulserande ådror sluter sig runt dem, en organism, ett levande väsen, en sorts antropomorfisering i bebyggelsen. Lederna virvlar runt i form av vägar, revbenen – stadsdelarna där något brutet är på väg att läka.
Plötsligt känner man spänningen och oförståelsen mellan sitt nuvarande medvetande och det man hade för en sekund sedan och det man hade för ett år sedan. Deras samspel, deras sammanblandning än av bilder, än av känslor. Det är svindlande. En bild läggs över en annan och konturerna suddas ut. Minnet blir till ett gulnat fotografi och man får svårt att tyda ens den tydligaste kontur.
En känsla av att det var höst, att det hade regnat. Löven började bli mylla fast här och där i det grå syntes ett brandgult eller ett bjärt rött blad. Sedan slutar bilden. Det är inte ens en bild, endast en känsla av något, en förnimmelse.
Tillslut är man tillbaka i rummet. Fortsätter packa ned böckerna i bruna kartonger. En förnimmelse av en känsla. Obegripligt.
Att minnas är oanständigt. Eller värre; det är sorgligt. Att glömma är att dö.
Det är allt. Sen, ingenting.