En ensam skarv satt på bågen där radarn var monterad. Den följde honom med blicken utan att göra någon ansats till att flyga iväg. Solen hade stigit upp för länge sen. Han tittade inåt land. De flesta låg fortfarande och sov. Festen hade tystnat. Orkestern hade packat ned sina instrument och fortsatt till nästa spelning. Nu kom hösten.
Högt däruppe seglade duvgrå molnskulpturer som böljande idéer i Michelangelos hjärna. Fler moln syntes längre bort. Det skulle nog bli regn ändå, men kanske skulle de slippa om det gick undan.
De åkte under tystnad. Båten gungade försiktigt upp och ned över nästan osynliga vågor.
Han visste inte var de var på väg. Han kunde de närmsta öarna och kobbarna men eftersom han inte själv hade någon båt hade han aldrig brytt sig om att lära sig omgivning. Istället var han hänvisad till andras historier.
Plötsligt gick solen i moln. Det kändes ovant när skuggan bredde ut sig över båten. Han fortsatte kisa trots de alltmer mörka molnen.
Han visste inte var de var på väg. Han kunde de närmsta öarna och kobbarna men eftersom han inte själv hade någon båt hade han aldrig brytt sig om att lära sig omgivning. Istället var han hänvisad till andras historier.
Plötsligt gick solen i moln. Det kändes ovant när skuggan bredde ut sig över båten. Han fortsatte kisa trots de alltmer mörka molnen.
Jackpot styrde norrut längs kusten. Förbi fiskeläget som låg bakom en udde i skydd mot sydostvinden som kom om höstarna. Han började bli sömnig igen men solen kom tillbaka och gjorde det svårt att hålla ögonen stängda. Ljuset trängde genom ögonlocken och allt blev vitt. Han tittade inåt land. Klipporna skiftade i färg, från grått till rosa, till svart, till brunt. Just här var botten inte täckt av sjögräs eller tång. Motorn dunkade. Ljudet av kluckande vatten mot skrovet höll takten. Dieselångor slog då och då upp men skingrades snabbt. Han hade klättrat upp och satt i fören av båten. Jackpot i aktern. Då och då slog båten hårdare mot vattenytan så att saltvatten stänkte upp och svalkande landade på hans solvarma hud Han lät tungan hänga ute, nästan som en hund. Det ljumna vattnet var salt och smakade som förr. Han hade inte badat i det på många år nu.
Vinden kom rakt framifrån. Hade de inte gått för motor hade de tvingats kryssa. Han mindes den fräna doften i förpiken. Fernissa, sträva dynor, lukten av serietidningar, illamåendet. Som liten hade han legat och kräkts i en gul plasthink flera timmar när de följt med en segelbåt som tvingats kryssa. Båten hade lutat så kraftigt att han varit så övertygad om den förestående kapsejsningen att han legat böjd över hinken klädd i flytväst. En orange flytväst med rem mellan benen och visselpipa i plast. Det var länge sen nu.
Skarven lyfte från radarn och gjorde en låg lov in mot land och försvann bakom vassruggen.
Vinden kom rakt framifrån. Hade de inte gått för motor hade de tvingats kryssa. Han mindes den fräna doften i förpiken. Fernissa, sträva dynor, lukten av serietidningar, illamåendet. Som liten hade han legat och kräkts i en gul plasthink flera timmar när de följt med en segelbåt som tvingats kryssa. Båten hade lutat så kraftigt att han varit så övertygad om den förestående kapsejsningen att han legat böjd över hinken klädd i flytväst. En orange flytväst med rem mellan benen och visselpipa i plast. Det var länge sen nu.
Skarven lyfte från radarn och gjorde en låg lov in mot land och försvann bakom vassruggen.
Kanske var det tröttheten, men han kände sig som Jussi Björling där han satt längst fram medan skrovet klöv vattenytan. Han hade alltid gillat klichébilderna, tyckte att de bar med sig någonting äkta. En känsla av helhet som han uppskattade. Hade någon tagit en bild just då skulle det förmodligen blivit ett perfekt vykort. Ett ögonblick av idyll. Utseendet, ytan, den hade alltid förmågan att vilseleda. Man kunde föras bakom ryggen för mindre. Saltvattnet och solens reflekterande mot ytan skulle få bilden att dofta av tång och svensk sommar. Den skulle visa drömmen, den nostalgiska drömmen om att det inte var bättre förr, men att det var sämre nu.
Det var förstås bara en ögonblicksbild. Och den ljuger nästan alltid.