Man vaknar en morgon i slutet av februari och längtar efter sommaren.
Det är inget speciellt med det. Det är mer en förutsättning än någonting annat. Utan minnet av sommaren vore vintern förstås outhärdlig.
Och tvärtom.
Det är som det är med årstiderna.
Ute faller ett tätt vitt snöfall. Man ser hur kristallerna virvlar tyngdlöst och liksom inte får fäste alls.
Man ligger där och en tanke blir till nästa och snart har man trasslat in sig helt. Som om bilderna bara betingar nya.
Någon skrev att människan kämpar en hopplös kamp mot världen genom att insistera på att det finns en tid som är avpassad efter henne. Precis så känns det när man vaknar en morgon i slutet av februari och tänker på sommaren.
Man minns hur det känns när grusvägen övergår i torrt gräs mot fotsulorna. Man minns hur det känns att vandra längs sjätte avenyn i stekande hetta och plötsligt vika in i en sval luftkonditionerad affär. Man minns känslan av ljuset som aldrig riktigt försvinner. Man minns nattens svalka som kommer med myggen och man kan andas igen. Man minns det kluvna vattnets svalka. Man minns hur hela stan liksom ligger stilla och vibrerar. Man minns dofterna.
Så efter ett tag går man upp och tittar ut över snötäckta plåttak och tänker att snart, snart så.
Och samtidigt som man framkallar de där känslorna tänker man att man aldrig kommer ifrån det där med årstiderna.
Att minnas känslan av en årstid är det mest melankoliska som finns. Att ständigt bära med sig den totala metamorfosen.
Tanken är alltför stor för att man ska kunna handskas med den.
Eller som Pär Rådström skrev:
Hon satt där på sin veranda och såg ut över sin barndoms somrar. Hon frös litet grand.