Fönstret mot gården står öppet och det är redan varmt. Trots att det fortfarande bara är juni kommer det snart att vara sådär klibbigt varmt som det annars bara brukar bli först i juli.
Solljuset faller in mot det vita bordet nästan lika mättat som förr. Men inte lika gult.
Allt är dolt bakom någonting annat.
I björken sitter en skata och kraxar likt en motor som aldrig kommer att starta.
Det är precis en sådan strålande midsommarafton som alla vill ha.
Barndomens midsommaraftnar var mest tång och jordgubbar. Idag är det mest en bra dag att försvinna på.
Jag ligger i sängen och önskar att jag verkligen kunde känna lukten av rutten tång, istället för att bara minnas den.
Så många minnesbilder är sammanfogningar av flera händelser. Kanske är det ett sätt att hushålla med utrymmet. Att spara likartade känslor inom samma bilder.
Det är enormt.
För en stund sedan låg du bredvid mig i sängen och tittade på bilder.
Mina föräldrar är unga och vackra och fortfarande gifta. Det är fullkomligt ofattbart att det existerade en familj utan mig. Likt en gata utan slut.
Jag har sett bilderna förr, minns bilderna från någon annan gång. Jag existerade inte när de togs, ändå minns jag dem. Känner instinktiva reaktioner när jag ser en bild på min bror som håller mig i famnen. Bilderna är dörrar in till nya minnevärldar. Jag minns saker jag egentligen inte alls minns.
Ser mig själv i minnesbilderna.
Alltså är de falska.
Man ska inte se sig själv i en minnesbild.
Varför väljer jag dessa konstruktioner? Det måste finnas en poäng med det. Inser att jag minns samma minne på olika sätt under olika skeenden i livet.
Den där gränden i Gamla Stan. Med de feta snöflingorna. Det slår mig plötsligt att jag inte alls kysste S den gången. Jag borde gjort det. Men gjorde det aldrig. Däremot skrev jag några år senare att jag gjorde det. Därför har jag börjat tro att det är sant.
Jag skriver om mitt liv, mitt förflutna. Höjden av att leva i ett nu. Att konstruera sig själv i just det ögonblicket. Skapa sitt förflutna i nuet, för att sedan omedelbart låta det upplösas igen. Jag förvandlar mitt förflutna till historian om mig själv.
Jag är sju år gammal någonstans i fjällen. Snöfallet har tilltagit och nästan ingen är kvar i skidbacken. Ensam tar jag sats ända från toppen. Precis innan hoppet skär skidan ut och jag faller.
Minns ingen smärta. Bara att armen kändes konstig. Bortdomnad.
Jag hade en lila overall med svarta detaljer. Snön knakade under plastpjäxorna där jag gick krampaktigt hållandes i armen.
Snart sitter jag vid ett träbord i en cafeteria. Det luktar stekt ägg och varm choklad. En ung okänd kvinna pratar snällt.
Hon tar fram en sax med gult handtag. För in ena bladet under ärmen på overallen.
Känslan av den kalla saxen mot den heta handleden är omvälvande.
Varenda detalj i bilden är tydlig. Ju mer jag tänker på det inser jag att den gula saxen egentligen fanns hemma i barndomsköket. Det var den mamma klippte mig med. Nu har den hamnat här. Ändå är inte känslan av den kalla metallen mot den heta huden falsk.
Senare i bilen mellan två sjukhus ber jag mamma berätta om när hon var liten. Alldeles tydlig är bilden. Handleden fixerad. En blå van. Mörkret alldeles kompakt utanför. Snövallarna. Ibland enstaka elljus som rasslade förbi. Det gör inte ont men förmodligen är jag rädd. Därför ber jag mamma berätta historier från när hon var liten. Hennes minnesbilder skänker mig just då en enorm trygghet.
Men barndomen är inte kronologisk.
Bilderna flimrar som på en trasig tv. En annan minnesbild dyker upp. En som jag ständigt återkommer till.
Solen faller in genom balkongfönstret. Det är bara ett blekt februariljus. Katten ligger på rygg medan dammprickar svävar i solljuset.
Pendylen tickar men trots det står tiden still. Bilden har etsat sig fast, bränt sig kvar likt gummi mot asfalt. Rummet badar i ett ljus som omöjligen är verkligt. Inga bilar står på garageuppfarten. Ingen finns här utom jag. En svag doft av bränt bröd och kaffe ligger kvar i rummet, kvarglömd från frukosten.
Går fram till pianot och slår ned en tangent. Jag vet inte hur man gör. Men att gå fram till pianot och slå ned en tangent, det är precis sådant man gör när tiden står still.
Den här bilden finns i så många minnen. Känslan av den outnyttjade dagen, känslan av att ingenting är omöjligt, känslan av en barndom innan allt föll sönder.
Alla lukter är förstärkta, alla färger mättade. En lakun i minnet som barndomen aldrig vågat fylla ut.
Det som sedan hände var förstås inte att allt gick sönder. Det är en konstruktion av bilden när jag nu betraktar den. En minnesbild måste ha ett abrupt slut, just eftersom dess väsen innebär en längtan. För att konstruera detta skapar jag en längtan till något före, innan katastrofen. Men precis som i en katastroffilm, existerar ingen katastrof. Den skapas endast för att bygga bildens kontrast, för att göra kanterna skarpare så att de sedan går att foga samman.
Tiden och minnet upplöses i varandra likt två sidor av samma mynt.
Jag sitter kvar i sängen medan morgonen förvandlas till dag.
Kråkan kraxar fortfarande hest ute på gården.
För en stund sedan var du här. Nu är det tomt igen.
Minnet av gårdagen katalogiseras bland de andra. Det är fint på något sätt. Bitterljuvt.
Jag ligger kvar i sängen och önskar att jag verkligen kände doften av dig och inte bara mindes den.