Jag tycker mycket om juni men inte juli. Jag tycker inte om när himmelen sänker sig som den brukar göra i juli. Jag tycker inte om när solljuset silas genom låga stackmoln och inga konturer är riktigt klara. Jag tycker inte om när året vänder och det mörknar. Jag har svårt att andas i juli.
Därför är det mycket bättre nu i juni.
Både våren och vintern är förrädisk. Speciellt november.
November är en enda lång promenad hem, det är vad november är.
Grubblande och vit i ansiktet som en potatisgrodd vandrar man stillsamt i det nordiska mörkret. Småfrusen, halvlessen och med en längtan går man genom en park och in i neonljusen och byter utåt sett ansiktsfärg var tredje meter.
I det sjuka halvljumma, halvkalla mörkret gråter sig ens leda till sömns. Man bara går.
Är detta en park eller en kyrkogård.
Går jag genom en park eller över en kyrkogård.
Dagdrömmarna för mig tillbaka till det förflutna.
Ibland är det skrämmande hur fort det går.
Minnet är som spindelväv. Mitt i medvetandet breder det klibbiga nätet ut sig. Så fort en bild fastnat klättrar man dit och suger ut allt liv tills endast ett tomt skal återstår. Nätet fullt av torkade ihåliga skal. Fortfarande är man där och hoppas finna liv. Låtsas finna liv. Suger likt en vampyr men blir förstås ändå aldrig helt mätt.
Du växer inom mig som en skräckinjagande karikatyr.
Jag minns gåtfulla bilder, infogade i varandra som blomblad i en färglös ros.
Jag minns, det vill säga jag hittar på.
Jag är ett nostalgiskt djur. Men eftersom minnet endast känner till den förflutna dimensionen, är nostalgin en stympad känsla som uppfattar en metafor som verklighet och värnar om en halvsanning.
Bilderna i nätet tycks gång på gång återuppstå. Anta nya spektakulära former. Vissa dagar, fullkomligt formlösa. Vissa dagar, klara som en decembermorgon.
Hur verklig och skör är ändå inte den falska minnesbilden.
Minns plötsligt en förändring.
I en känsla av att en ny årstid ska börja vandrar jag längs vattnen i stan förvånad över att vatten kan rinna, förvånad över att man kan stå och iaktta det vatten som rinner utan att frysa.
Måsarna skriker i motljus.
Ljuset dröjer kvar allt längre om kvällarna.
Jag går längsmed vatten som glittrar. Och möter folk som ler.
Dammig, oborstad, oputsad och grå går jag med ett leende bort från den skyttegrav där man tvingades övervintra. Där jag tvingade mig själv att övervintra.
Det är det rinnande vattnet som är den nya årstidens första tecken. Årstidens längtan är rinnande vatten och vatten som glittrar. Öppet vatten är nya horisonter.
Vi är alla seglare. Vi färdas.
Minnesbilden är förstås falsk. Men det är också just det. Genom att vara förvrängd förmedlar den en helt annan sanning. En känsla av sanning, luften mellan lögnerna. Den melankoliska nostalgin. Så tätt sammanbunden, tvinnad likt tunna trådar i en tamp.
En längtan kan endast ske i minnet. Ingen annanstans.
Det förflutna blir något som jag bär med mig in i framtiden. Att en gång se sanningen och sedan uppleva den igen. Det som var bättre förr var längtan efter att det skulle bli bättre nu.
Och i minnet upplöses tiden. Men bilderna finns kvar. Det går att suga livet ur dem hur länge som helst.
Jag kan hela tiden klättra runt i mitt nät. Tiden existerar inte här. Objekten kan inte värja sig.
Skrämmande.
Man fastnar i ett omöjligt resonemang om betydelse. Men fortfarande är det som det är. Varken mer eller mindre. Betydelsen är i sig betydelselös. Precis som just den meningen. Bilderna snurrar ändå runt runt.
Och fortfarande är du kvar i mitt nät.
Alla dessa skeenden. Ett drygt halvår blir till en historia, blir till bilder. Ändå kan jag frammana din doft bara jag vill.
Minns en händelse men kan inte placera den kronologiskt.
Det är fruktansvärt kallt. Festen har börjat ta slut. Vi har ingenstans att ta vägen. Så vi står utan jackor och darrar av kylan som svider mot huden.
Huttrande håller jag om dig eller vi om varandra. Minns inte klart. Minnet är frystorkat likt en oskyddad köttbit i frysen. Vit i kanterna. Och precis som en väg i norr, alldeles öde.
Vi står där alldeles för länge.
Det sipprar fortfarande ut ljud från lägenheten där festen håller på att ta slut. Träplankorna buckliga av nedtrampad snö under oss.
Din mun andas varm fukt mot min hals. Det luktar svagt av kall rök. Dina kinder som porslin.
Minnesbilden fastnar. Doften i min näsa, och på mina kläder.
Festen har nästan helt tagit slut. Någon öppnar dörren och snabbt släpper vi taget.
När jag sedan går hemåt så känns kylan knappt längre.
Jag korsar en snötäckt yta och slås plötsligt av att jag inte vet om jag går över en kyrkogård eller genom en park.
Insikten är svindlande.