Sommaren passerar utanför bilens dammiga rutor.
En gång slumrar jag till vid ratten. En hundradelssekund av liv passerar förbi. Det skrämmer mig inte ens. Stannar och röker istället. Sitter bland kladdiga glasspapper, juicepaket och bananskal på en bänk vid en vägkrog. Ett barn leker med en hund som är fyra gånger så stor. Jag hoppas den ska bita. Men det händer inte.
Röker mer och stirrar rakt in i solen. Inget förändras. Din lukt är fortfarande på min kropp. Ditt hår fortfarande snurrat runt mina fingrar.
Några svettdroppar lossnar och rinner nedför ryggslutet.
Det är precis nu man minns så mycket. Fantomsmärtorna alltför stora.
Förr tänkte jag alltid att om något händer har jag alltid stugan.
Flykten känns så skön när den inte är nödvändig. Nu mest smutsig och fientlig. Helst vill jag bara lägga mig ned bland det andra vägkrogsskräpet och smälta in. Bli en del av andras resor.
Den sista vägen genom skogen kör jag alldeles för fort. Vid en smal passage är jag nära att köra av vägen av trötthet. Det bekommer mig inte. Trots allt är jag sedan framme. Framme vid berget. Framme vid stugan.
Luften står alldeles stilla. Klockan är inte ens sju än. Fortfarande bara några timmar sedan.
Din doft blandas med torrt gräs, ladugård och blommande hägg. I vanliga fall hade det varit den perfekta doften. Idag är den det värsta som finns.
Öppnar stugdörren och instängdheten väller ut. Blir ståendes på altanen. Finns ingen ork kvar.
Solen silas genom trädtopparna. Fåren betar bara några meter bort. Bräker. Jag är fortfarande kvar i natten innan. Vått lakan snott runt benen. Insikten. Det banala.
Packar in några få matvaror. Ingen musik. Ingen dator. Lägger mig på sängen och läser Tintin. Försöker läsa Tintin. Bilderna snurrar runt runt i skallen. En minut senare sover jag.