Man står och tittar ut i mörkret. Funderar som vanligt. Kanske letar man. Förmodligen. Det är det enda man har när man står där och stirrar.
Att leta efter något man inte vill hitta måste vara det mest ofruktsamma som finns. Om det åtminstone varit en jakt på det förflutna. Men man hittar aldrig hem. Men det har också sagts att man aldrig far hemifrån.
Fragmentariska bilder. Ett torp med blommiga filtar som luktade mögel, en smal stig ned mot vattnet kantad av prunkande grönska, vid stigens slut en liten stenig strand och ett kallt vatten, ett par lila badbyxor med gul text.
Det är inte alls bilder som bara passerar, det är bilder som frammanas.
Hur träet i bryggan känns mot huden när det värmts upp av sommarsolen, hur rötan doftar i skogen på hösten, hur det känns när man inser att snön faktiskt är borta och man i sin tur faktiskt inser vad det innebär.
Hur nära skolavslutningen var då.
En park där något är slut för länge sen. Några kvar som tänt en brasa i en sandlåda invid en parkbänk. Sittandes på ryggstödet som man gjorde då. Vi eldade för att man gjorde så då.
Det var en skolavslutning i början av högstadiet.
Gräset alldeles vått av daggen, fåglarna kvittrade medan jag ledde cykeln hemåt. Den gröna huvtröjan som jag tyckte så mycket om trots att den hade ett hål vid magfickan. Brandröken som etsat sig fast i kläderna. Oron över att någon skulle komma på en.
Hur övergiven en villaförort kan te sig när försommarsolen börjar gå upp.
Man smög in i hallen och tog av sig skorna försiktigt. Lyssnade vid trappan. Strumplästen mot det kalla hallgolvet.
Man skriver det och märker att man hamnat i en spiral av bilder som vindlar sig uppåt likt en spiraltrappa. Men det är varken svindlande eller obehagligt. Det är precis här man vill vara.
Man finner sig plötsligt längtandes efter de mest underliga saker. Ljudet av cykeldäck som klyver en vattenpöl på en asfaltsväg, doften av insjö precis när solen går ned efter en het blommande sensommardag, känslan av snö som blåser innanför kragen och smälter mot huden innan den sakta rinner nedför nacken, doften i en bil som stått och blivit het i sommarsolen.
Kanske skulle man frestas att hävda att det här var en tid då man inte hittat något att rymma från.
Men det vore förstås katastrofalt.
Istället landar blicken på fingret och med ens känns allting bra igen. Kasten mellan tillstånden går egentligen alldeles för fort. Men det är väl så det ska vara.
Man kryper ned i sängen. Täcker kroppen med ett tunt lakan och låter luftkonditioneringen svalka ansiktet medan man väntar på att du ska komma hem.
Det sista man känner är något som fortfarande inte riktigt har hunnit bli en del av handen. Och man tänker att precis just så känns det att hitta hem.