Hornstull 2004
Snön faller utanför fönstret på Folkskolegatan. Högalidsskolan ser ut som något av John Ajvide Lindqvist. Det här var en annan tid. På golvet ligger en tom vinflaska. En mobiltelefon ligger avslagen på matbordet, köket är fullt med disk, kranen droppar på en blå plastbytta.
Stora feta snöflingor svävar sakta ned och löses upp när de slår mot asfalten. Luften är alldeles vit och tjock. Jag sitter i fönstret och ser hösten utanför sakta försvinna. Vattendropparna trummar mot fönsterblecket. Det är något speciellt med just den här natten. Förmodligen tänker jag så innan jag försvinner ut.
När porten slår igen halkar jag i slasket på trottoaren. Genast tränger vätan in genom byxorna. Gatlyktorna är det enda tecknet på liv. Snön faller fortfarande men den får ligga kvar nu.
Runt hörnet, ut på Långholmsgatan, nedför Södermälarstrand, uppför trapporna mot Skinnarviksberget. Det knarrar under skorna.
Jag stannar och betraktar spåren efter en hundpromenad som sakta blir otydliga för att sedan försvinna. Det blåser mot nacken, tjocka snöflingor fastnar i håret, smälter och rinner nedför kinderna. Några ensamma bilar lyser upp Södermälarstrand när de fortsätter bort förbi Slussen ut mot Nacka.
Jag står kvar alldeles för länge medan snön faller tät och plusgraderna gör omgivningen till en enda stor toalettspolning.
Mycket av den sista tiden i Sverige är försvunnen i arbete, alkohol och efterfester. Minnesbilder dyker fortfarande upp, bilder som jag inte kan förstå, vet inte om de stämmer, okända ansikten i min lägenhet, bryska uppvaknanden i täcken som luktar främmande, gamla bekanta som plötsligt sover bredvid mig på morgonen, flaskor som krossas mot asfalten, varje dag vaknade jag med ännu ett hål i huvudet.
Bilderna trängs därinne, bultar och snurrar runt runt, vill komma ut men är för evigt fastnaglade på insidan likt ett jackfoder vänt inåt.
East Village 2005
Jag går uppför Broadway, inte säker på om det är rätt håll. Varje steg jag tar är flera kilometer, hela tiden dras jag ned mot marken. Kunde inte vara kvar. Höll på att sugas upp av golvet. Misstänksamma ögon överallt. Det kommer tillbaka till mig nu. Jag gick åt fel håll först, vilse någonstans i East Village, där jag sprang in i M. Hon tittade konstigt på mig. Jag kände hennes blick. Skräcken när min mun rörde sig men inga ljud kom. Tungan som sand. Hon förstod. Hur skulle hon inte förstå? Hon ser det i mina ögon och hon ler. Men jag har redan fortsatt framåt. Måste hitta rätt väg. Bara raka vägen uppåt. Hem till Upper West Side. Allt jag vill är att må bra igen. Glömma den här kvällen. Glömma allt. Krypa ihop i sängen och vakna nästa dag. Allt ska vara som vanligt igen. Gårdagen som en vanlig gårdag, som ett minne bland andra minnen. Tvinga in det bland de andra.
Plötsligt bländas jag av ljusen. Jag förstår med en gång. Jag har äntligen gått rätt. Ljusen kommer från alla håll, jag närmar mig Times Square. Äntligen. Bara tjugo kvarter till. Lyckan är fenomenal. Kroppen full av hopp nu. Jag känner att något tar emot. Något varmt nuddar vid min kind och jag märker att jag stannat. Jag ser uppåt. Ser att jag gått rakt in i en häst. Ägaren står en bit bort och tittar mot mig. Han är polis. Jag känner rädslan krypa upp från gatan och rakt in i mig. Ljusen är överallt. Det är ett ögonblick som jag inte vet när det slutar. Jag vet inte hur jag kommer hem. Bilderna har försvunnit. Tillslut somnar jag med kläderna på i fel säng.
Vågorna sveper upp över strandkanten där vattnet gör djupa fåror i sanden, små kanalsystem som meandrar och grenar ut sig till deltan i miniatyr vid vattenbrynet. Solen har försvunnit bortom bergen och efterlämnat en glödande spegelbild på vattnet. Gräset ser så nedtrampat och övergivet ut som det bara kan göra på en övergiven badplats. En övergiven badplats måste vara bland det ensligaste som finns. Man kan fortfarande höra ekot av badbollar och suset från frisbees samtidigt som man känner lukten av mjukglass och Nivea, men de är jordens ödsligaste ekon och jordens ödsligaste stänk av dofter.
Vi dricker Oban i bilen på väg norrut från Edinburgh. De gröna fälten lyser som neon i kvällsdiset. Någon gång somnar jag och drömmer om fyrar. Vi övernattar i St Andrews. Äter och dricker vin innan vi går ut på St Andrews artonde fairway. Känslan är svindlande.
Nästa dag blåser det storm trots att solen skiner. Vi kör ut mot havet. Hamnar i Anstruther. Det är en stormig måndagsmorgon i september. Vågorna slår upp över bryggorna där båtarna ligger inne.
New Mexico 2008
”XM radio! Another hour of music pow- pow- powuueeer!”, Radiojingeln slutar och första ackordet i Thin Lizzys ”The boys are back in town” strömmar ur högtalarna. Regnet öser ned och jag sänker volymen på radion för att inte väcka dig. Två dagar tidigare föll snön i Santa Fes vackra berg. Nu återstår regnet.
Snart ska jag svänga av motorvägen och leta upp ytterligare ett i raden av motell. I snart två månader har vi varit på väg. Plötsligt händer något. Jag har försvunnit från bilen och ser mig utifrån. Men det jag ser är fragment av andra Jag har förvandlats till ett lapptäcke av andra personer. Det är bara några korta sekunder, men jag vet att jag kommer att bära med mig dem för alltid.
En lastbil bromsar tvärt och jag tvingas göra samma sak. Du vänder på dig, men vaknar inte. Ögonblicket är försvunnet.
Regnet smattrar mot fönsterrutorna. Vindrutetorkarna arbetar febrilt. Jag känner mig plötsligt väldigt trött och svänger av från motorvägen. Kör genom en stad jag inte vet namnet på. Letar efter ett nytt motell. Fortfarande sover du bredvid mig.