Taube

Man vaknar en måndag i mitten av december. Tittar ut genom fönstret och ser att det har snöat under natten.

Vinterns första snö.

Det är nu man ska minnas.

Man sätter sig i köket medan kaffebryggaren pyser och frustar. Det tjocka mörkret tränger in genom rutorna. Nackamasten blinkar någonstans.

Snöflingorna förefaller svarta ända tills de landar på marken.

Man kan få för sig att nu kommer vinterns första snö. Man kan få för sig att från och med nu ska stadens parker vara vita och vackra, från och med nu och länge ska barnen rosenkindade dra omkring med pulkor och skidor och borta är hosta och höstblekhet. 

Så är inte fallet.

Man försöker minnas. Det pyser och frustar.

Man minns en gränd i Gamla Stan. Feta snöflingor smetar ut mascaran över hennes kinder till abstrakta mönster. Varm hand mot bitande kall kind. Röken ur munnen blir varmare ju närmre den kommer.
Gestalter skyndandes runtomkring. Pappor med påsar, skinnhandskar och fladdrande rockar. Likt fantomer ilandes i gränderna. Man minns ett ögonblick för längesen.

Jaha.

Man minns en annan måndagskväll. Vurpan på Folkungagatan. Gitarrspel ekandes i tunnelbanan. Kylan. Mörkret. Läpparna. Mjukheten i konturerna av en liten frusen kropp mot sin egen. Samtidigt faller snön ned över plåttaken och man börjar frysa. Man vet att det tar slut samtidigt som det börjar. Man börjar tvivla.

Och börjar man tvivla på sig själv i decembermörkret, då är den jacka man bär alltid alldeles för tunn, ens skosulor för tunna och vantarna naturligtvis glömda. Och var glömde man sina vantar. Var glömde man sina vantar sist. Det är alltför länge sedan.

Man dricker kaffet i kökets tysta mörker och ser solen gå upp. Tankar på knarrande fotsteg i söndagssol, rykande kaffe med smak av termos, äggsmörgås, bländande vita vidder. Slumrande popplar  i symmetriska längor. Bilderna trängs runt därinne. Bökar och stånkar. Och samtidigt börjar känslan av tvivel sakta försvinna.