Klockan har strax passerat 22 och det är julafton igen. Den behöver inte beskrivas.Den innehåller samma sak för de flesta. Man äter och man minns.
Kanske är det händelser som ligger nära i tiden som har gjort mig ovanligt sentimental. Kanske inte. Det spelar ingen roll. Tiden har försvunnit och jag kan inte längre minnas när vi senast spenderade en julafton tillsammans.
Efter allt som hände flydde jag bort. Jag hade inget annat val. Sedan dess flyr jag varje jul. Det hör liksom till. Men just ikväll slår det mig att jag saknar er. Saknar det som ni har som ingen annan har. Saknar delade minnen. Saknar en familj som inte längre finns.
Jag saknar att göra det som vi alltid gjorde. Samma saker som alla andra gör, fast på vårt sätt.
Brukar ni också tänka på den gula segelbåten ibland? Det finns ingen annan som gör det.
Minns ni stugan i Idre där jag bröt armen? Det finns ingen annan som kommer ihåg den.
Minns ni när vi träffades i Gröndal efter det som hände? Jag var tvungen att dricka alldeles för mycket för att klara av att dyka upp. Jag minns det för att jag aldrig varit så ärlig som nu. Minns hur arg jag var. Oförstående inför andras förstående. Jag kommer aldrig att förstå. Det är så svårt att förstå det man inte pratar om.
Det var en kväll på Mossbergavägen. J hade skrivit ett skolarbete om civil olydnad. Jag vet inte varför jag minns det så tydligt. Men jag gör det. En hetsig diskussion en trappa upp. Höga röster på olika sidor om bordet. Hela tiden var jag på din sida. Hela tiden.
Vet ni varför jag älskar ljudet från dismaskinen så mycket? Det slog mig nyligen. För att det ljudet på fredagskvällen betydde att just den här kvällen inte skulle sluta med bråk. Ljudet av diskmaskinen från köket betydde en lugn tevekväll i soffan. Glass ur de vita skålarna som var repiga i botten. Doften av nybryggt kaffe. Nöjesmassakern på teven. Disken var inplockad, måltiden avslutad. Det skulle inte skrikas över middagsbordet ikväll. En trygghet som aldrig mer kommer att finnas. Jag har berättat det för andra, men ingen kan förstå det som ni.
Minns ni lukten i det bruna skåpet på övervåningen? Friskt av pressade rena lakan, trä och sötsliskiga torkade blommor. Hur katten låg på mattan vid balkongdörren medan dammet liksom stod still i ljuset från solen. Alla de andra dofterna från köket när mamma fortfarande gjorde egen svartvinbärssaft och äppelmos.
Sommardagarna i hammocken hemma hos mormor och morfar. Morfars runda blå gummiplatta som han placerade sin arm på efter hjärnblödningen. Mormors plåtlåda som lät av skurna bruna kakor när den plockades ned från sin hylla. Lukten när man låg i gräset under plommonträdet.
Jag delar inte det här med någon annan.
Bråken när mormor dog. Hur det aldrig tog slut. Minns ni det som jag gör? Det var något som fastnade på mig. Något som aldrig helt försvann.
Jag vet att jag alltid varit tvungen att skrika livet ur mig bara för att veta att jag fanns och var. Det är fortfarande så. Men ingen vet det lika väl som ni.
Kanske är jag onödigt sentimental. Förmodligen är jag onödigt ärlig.
Men jag ville bara säga att jag saknar er ikväll.