Vårt behov av tröst är omättligt…

Jag saknar tro och kan därför aldrig bli någon lycklig människa, ty en lycklig människa skall aldrig behöva frukta att hennes liv är ett meningslöst irrande mot den vissa döden. Jag jagar tröst som en jägare jagar ett villebråd. Vart jag ser den skymta i skogarna så skjuter jag. Eftersom jag vet att tröstens beständighet är lika kort som vindens i en trädkrona skyndar jag mig att bemäktiga mig mitt offer. 
Vad håller jag då i mina armar? 
 Eftersom jag är ensam: en kvinna eller en olycklig medvandrare, eftersom jag skriver: en båge av ord, vikens spänning fyller mig med glädje och förskräckelse, eftersom jag är människa: ett halvt kilo glass, en plötslig utsikt mot friheten.

Det är slutet av november. Jag har stannat bilen och tittar ut över Vättern. Solen står lågt och reflekteras mot vattenytan. Det är samma sol som sken in genom balkongdörren i Huddinge.

Det var den tiden innan man börjat skolka. När man fortfarande låtsades vara sjuk. Man började hosta redan kvällen innan. Sen låg man kvar i sängen på morgonen. Väntade tills någon kom in och frågade vad det var för fel. Väntade på de magiska orden.

Man låg kvar i sängen tills man var säker på att ingen var kvar. Huset låg alldeles stilla och tyst. En katt låg fortfarande och sov i soffan. Vintersolen sken in genom fönstren, silades sakta in mellan gardinerna. Huset blev till en expedition, ett äventyr fullt av skatter. Man var upptäcktsresande på jakt. Ett köksredskap längst in i en låda som inte använts på flera år blev för en stund intressant på ett sätt som tinget inte alls förtjänat.

Man klädde sig varmt och gick ut ur huset. Hoppades att inga grannar såg. Tog cykeln ur garaget och cyklade ned till Centrum. På Vivo köpte man jordgubbsglass och snattade en Raider och en Coco. Hem igen.

Nu hade man fem timmar innan någon skulle komma hem. Fortfarande sken vintersolen in genom fönstret.
Täcket i soffan. ”Ferris Bueller´s day off” i videon.
Dagen kändes alltid så mycket längre än vanligt. Som om den ingick i en alldeles egen tideräkning.

När glassen var slut ställde man sig i fönstret och tittade på gräsmattans frost som sakta krackelerade i solens sken. Sakta tickade klockan ovanför soffan. Katten strök sig mot benen, glad över att inte bli lämnad själv. Man hade fångat dagen på sitt alldeles eget sätt. Det var inte lika mycket att vara någonstans som att inte vara någon annanstans. Det fanns en immanent tröst i den där dagen.

Likt en film av Nora Ehpron eller Rob Reiner. Kärleken till ett förflutet sett genom en alldeles för nostalgisk nimbus.

Återanvändandets estetik.
En värmande soppa en mörk decemberkväll, glass under täcket medan Tom Hanks öppnar en bokaffär på Upper West Side, en bok av Enid Blyton medan sommarregnet vräker ned och det torra gräset bugar sig, en doft av nybakat, en känsla av att slippa undan.

Det handlar inte om att laga någonting trasigt eller att lösa ett intrikat problem. Det handlar bara om att för en kort stund glömma det där andra.

Solen börjar redan gå ned trots att klockan knappt passerat tre.
Vättern ser ut som Lake Tahoe när solen försvinner bortom bergen. Jag sätter mig i bilen och kör ut på motorvägen igen. Nu återstår skymningen. Naturen utanför förlorar sina konturer.
När gatlyktorna unisont tänds likt ljuset i en biograf och alla reser sig för att ta tunnelbanan hem, det är då det slår mig; jag har för en kort stund lyckats glömma allt det där andra.